den gode herden följer mig söderut

...han som ju följer mig, enligt Twitter, predikade jag om idag, och predikan finns här.

I kväll hoppar jag och mina kollegor på nattåget till Berlin! Jippie! Det ska bli kul, jag har bara bytt tåg där förut, och verkligen velat spendera lite mer tid i stan. Inte för att en planeringskonferens kommer ge så värst mycket "se stan"-tid, men i alla fall...
På torsdag, när arbetslaget åker tillbaka, åker jag istället söderut och hälsar på vännerna i Lutherstadt Eisleben igen. Även det ska, naturligtvis, bli superkul! Rapport följer, bland annat, tror jag, från Erfurt, dit jag ju aldrig kom sist.

Han följer mig...

Jag fick ett mail:

"Jesus Kristus (jesuskristus) is now following your updates on Twitter"

Och så finns det de som säger att religion är omodernt...

en loop

Jag var på Teologdagen i Lunds stift igår. En del roliga eller intressanta föredrag, och ett seminarium om kvalificerad fortbildning i predikan, som jag vill gå så småningom. På seminariet fick vi göra några små övningar, och en av dem var att skriva en loop utifrån ett ord i söndagens GT-text (Hesekiel 34:11-16). Texten skulle dessutom inledas med "Jag är..." Jag fastnade för "de skingrade", och så här blev det:

Jag är de skingrade.
Jag är de som aldrig hittade hem.
Jag är de som Herren söker.
Jag är de som aldrig trodde sig om något.
De tysta, de glömda.

Jag är de.
Jag vandrar längs de glömda dalarna,
fastnar i buskar ingen annan någonsin sett.
Jag är utanför, och var och en av er.

Jag är glömd, men aldrig gömd.
Jag är osynlig, men sedd.
Sedd av en som tålmodigt spårar.
Hjälpt ur snåren av den med mjuka händer.
Hemburen när jag somnat, nerbäddad i värme.

Jag är de skingrade.
Vi har hittat hem.
Och jag ska åter få bo i Herrens hus,
evinnerligen.

vems hemköp?

Gick och handlade på Hemköp igår, och fick se det här:



Det är inte utan att jag undrar om Effie Munyon har tagit över... Bläckfiskpinnar? Verkligen? *ryyys*

skolastik

Dottern, eller rättare sagt maken, fick ett telefonsamtal idag. Det var från en av skolorna vi ställt dotra i kö till, med ett erbjudande om plats. Maken antog genast, med en liten smula kluvna känslor.

Det är inte enkelt, det här med det "fria" valet.

Dottern är barn till två akademiker med stort engagemang i hennes (framtida) skolgång. Vi vet att det är den största enskilda faktorn som påverkar huruvida det kommer att gå bra för henne i skolan eller inte. På grund av dessa hennes föräldrar tillhör hon den grupp barn som också i störst utsträckning börjar i en skola som har valts aktivt istället för den hon "tillhör", och därmed är hon också en del i ett växande problem - barnen med goda förutsättningar samlas på vissa skolor, och resultatet blir segregering.

Urk. Det är inte roligt att medverka till en sådan utveckling. Samtidigt, och detta är naturligtvis en av orsakerna till utvecklingen, kan vi inte låta principer och ideal gå före vårt barns bästa, och vi är rätt så övertygade om att den här skolan är ett bättre val än den som hon tillhör (där vi varit på studiebesök).

Nåja. Jag tränger undan tvivlen, och gläds istället åt att mitt älskade barn kommer att få gå på en skola med barn från många olika kulturer, mitt i stan men ändå med små klasser, med fokus på litteratur och kultur, nära hemmet och med åtminstone en av hennes vänner i klassen.

Good Friday

It gets me every year. Sniffle.

(In spite of sitting in the pew behind six s.e.r.i.o.u.s.l.y. bored confirmands, in spite of people not respecting the "we leave the church in silence" instruction, in spite of the weather being too good, in spite of a headache [but that actually fits the mood], in spite of the really cute baby that was grinning at me for most of the service...it still gets me. Sniffle.)

än slank hon hit...och än slank hon dit

En vän skickade mig ett mail angående mitt blogginlägg om den dubbla utgången. Han fruktar, precis som jag, fundamentalistisk bibeltolkning. Vi talade om det på kyrkkaffet idag, och även om vårt språk är olika, är synsättet i stort sett det samma. Men vissa små skillnader finns ändå, och jag undrar om det är på grund av att vi har levt i olika tid, i rätt så olika kyrkor.

För honom är just det fundamentalistiska den stora faran (och jag hoppas innerligen att jag tolkar dig rätt nu, B!). Jag tror att han delar den känslan med många. Och många i hans generation (inte nödvändigtvis B) bemötte de fundamentalistiska tolkningarna med en liberalteologisk tolkningstradition, en som ville se djupare på något sätt.

Jag tycker att de ofta hamnade i det andra diket. En slags total relativism där undren förminskas till att endast finnas i bibelförfattarnas sinnen, där de läggs till i efterhand för att dekorera, eller har naturliga förklaringar. Och då är man lika långt från den stora berättelsens mysterium som fundamentalisterna är.

Bibeln är, för mig, yta OCH djup. Under OCH natur. Kan inte en bibelberättelse ha flera olika betydelser? Kan inte ett under fortfarande ha hänt, men också tolkas existensiellt? Jag tror det. Gud är inte endimensionell. Inte heller böckerna om Guds möte med människan är endimensionella.

Samtalet om det största är härligt och berikande, och blir endast möjligt när vi möts i nyfikenhet och ärlighet. Som jag och B idag. Tack! Fler samtal kommer säkerligen.