the vacay story #1: La Bella Italia

A long post...and in English. Bear with me.

The day of vacation finally arrived. At times during the months before I could not believe that there would be a time this year when I would not be working all the time. Yes, it has been a rough Spring and start of Summer. Absolutely wonderful in many parts, but insanely busy. But that wasn't what this post is about.

The family went on vacation abroad. Daughter has not been abroad since she was one, so this was a big, BIG thing for her. Due to very cheap airline tickets we chose to fly, in spite of actually preferring to go by train. It's insane that it costs three times as much to take the environmentally friendly option. But that, of course, is not what this post is about either.

(This promises to be a very chatty post.)

Anyway, we went. Kiddo was excited. She basically skipped the whole way to the airport, on to the plane, off the plane and on to the airport train that took us to the centre of Milan. She didn't skip as much when we had arrived, it was very late. We stayed at a small hotel in the old city centre, which, we realized, meant that it was superquiet at night, when all the bankers had gone home to their villas somewhere in the outskirts of the city.
Day two we walked and walked, and saw all the sights except The Last Supper. Kiddo was not too pleased with the temperature (it was hot!), but very pleased with the suddenly very liberal rules regarding how much ice cream she was allowed every day.

Anyway, the Duomo was insane. Very beautiful and very impressive. Daughter liked the relics and the treasury most. Mommy agreed in secret.
We went to a park and saw butterflies (husband has apparently developed something of an obsession since he has insisted on visiting every single butterfly exhibit during this journey). Funny dogs and rides and carabinieri lounging in the shade. Daughter pulled us into the archeology museum, which was mildly interesting.

We had pizza and pasta and kiddo disliked everything.

The day after, we rented a tiny car-ini and went south to the mountains of Piemonte. Wow. The scenery was amazing! We drove and drove until we arrived in the tiny village of Montecapraro, 800 m above sea level. There we stayed in an apartment and enjoyed the silence (and had water fights, destroying the peace for everyone else).

The day after, day four of the vacay, we left la Bella Italia to go to England. But that post will come little later.

livskoncentrat

Konfirmandlägret alltså.
Det är som någon slags livskoncentrat, att vara på läger i två veckor. Bitvis en skärseld, bitvis en liten glimt himmelrike. Ens styrkor och svagheter kommer fram i rätt så obarmhärtig dager, men man är också omgiven av så mycket omsorg att det liksom bär ändå.

Men aldrig har det varit så jobbigt och så kul på samma gång som den här sommaren. Möjligtvis med undantag för den gången jag var gravid och vaggade runt på Kilsbergsgården med gråten i halsen, men...

Många var de orsaker som gjorde den här omgången jobbigare än tidigare, men främst var nog ovanan. Det är helt enkelt några år sedan jag var iväg. Har bara varit på den här gården en gång tidigare (på ett litet helgläger), det fanns massor av uttalade och outtalade måsten och förväntningar, ingen av oss i ledarteamet hade jobbat särskilt mycket ihop...

Men vi fixade det! Nog skavde det då och då, men våra ledare bar mycket, och konfirmanderna var naturligtvis de som gjorde allt värt det.

Guldkanten var vår extra-präst, S från Tyskland/USA. Han sjöng och spelade, han hade en fantastisk kontakt med konfirmanderna över alla eventuella och i hemlighet befarade språkbarriärer, han bidrog med erfarenhet och klokskap. Dessutom var det han som bar såväl mig, när jag föll ihop, som andra. Tack gode Gud för kloka och omtänksamma vänkollegor.

i morgon...

...kommer den mycket försenade konfirmandlägersposten,
...och posterna om resan,
...och säkert om mycket annat.

Men nu är den hyfsat nyligen hemkomna prästflickan trött och ska gå och lägga sig efter att ha tillbringat kvällen med engelskt cola-godis och den ganska så medelmåttiga Resan till jordens medelpunkt.

ibland så är det besvärligt...och ibland så lätt!

En av mina absolut närmaste vänner är här och jobbar med mig just nu. Det är helt underbart. Vi jobbar superbra ihop, har roligt och är kreativa. Det är sådana här tider som får en att speciellt tacka Herren för Internet (som hjälpte oss lära känna varandra och hålla kontakten) och ändå irriterad på de avstånd som finns i vanliga fall. Så himla onödigt att ha de närmaste långt borta! Och så vansinnigt skönt att det fysiska avståndet inte på något sätt innebär ett andligt eller mentalt avstånd.
Så, vänner i Stockholm, Tyskland, Danmark, USA och en massa andra ställen...ni lever nära mig i mitt hjärta!