Spitfire RIP

There is a special place in heaven, where all butterflies stay right where they have landed, and taste like newly fished shrimp. Where fish swim leisurely slow and close to the surface, so that any kitten can catch them without getting her whiskers wet.

In that special place there are never any loud noises, and nothing ever changes.

It is lined with cosy radiators, covered in woolly blankets. There are wonderful warm rays of sun to lounge in, and quick little darts of light that one can dash after, if one feels like it.

Here the milk is always fresh, the humans never get up so one has to move from one's comfortable slumber. No, all laps are calm and warm. The mice have three legs so that they can run just slow enough.

There are trees with birds in them. No annoying crows that taunt cats, but sweet little chirping sparrows and succulent and lazy pigeons. The trees are just high enough to give an enterprising feline a great view, and low enough that the same feline can get down without injury.

In that wonderful place there is a new little queen.

No more pain.
No more coughing.
No more hiding away.

Rest in peace, Spitfire, sweet little one. We will miss you so.

verklighetens folk

"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."

"Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands." (Båda citaten Göran Hägglund i DN 17/9)

Jag har en familj. Man och barn. Superheteronormativt. Vi jobbar, barnet går i skolan. Emellanåt sliter vi med att få ekonomin att gå ihop. Vi har inget medlemskap i något politiskt parti.
Mina föräldrar är skilda och jag är uppvuxen mest med min mamma, i en förort.
Det kan tyckas att jag är så mycket "Svensson" det går att bli. Och ändå tillhör jag uppenbarligen inte Görans "verklighetens folk".

För jag tycker att det är viktigt att bekämpa strukturella orättvisor. Jag gillar abstrakt konst. Emellanåt diskuterar vi politik eller filosofi eller vad det nu kan vara runt köksbordet, mellan samtalen om hur det går på jobbet och hur vi ska få tid för varandra.

Och grejen är - jag tror inte att vi är ensamma om det.

Men jag kan bara inte förstå att det ska vara fult att vilja förändra samhället till det bättre. Är det inte därför man blir politiker? Jag kan inte förstå vilka de här "verklighetens folk" är, och varför jag inte räknas? Lever inte jag i verkligheten, Göran? Tror du verkligen att det är stört omöjligt för vanliga människor att se både stort och smått, att engagera sig både i sina föräldrars väl och ve och i genusforskning, att koka spaghetti till ungarna samtidigt som man läser kulturbilagan?

Jag tror att det är det. Verkligheten är större än du tror, Göran, och bättre och roligare och hemskare och mer mångfacetterad än någonsin. Den är vacker och skrämmande. Och får den inte plats i ditt synfält tycker jag lite synd om dig. Ska vi ha sällskap till Moderna museet nästa gång? Vi kan diskutera hushållskassan där.

nej tack!

Nej, jag vill inte testas. Nej tack.
Enda anledningen till att jag ser stressad ut, kära Dianetics-missionär, är för att ni är överallt där jag rör mig. Det går ju inte att ens ta en fika på stan utan att springa rakt in i ett av era bord!

Nej, jag är inte intresserad. Jag vill inte gå med i er sekt. Vill inte ta några stresstest som kan visa på hur mycket jag behöver besöka er lilla lokal i Arlöv. Nej tack, kära scientologer, det jag önskar mest är att ni ska sluta missionera. Då skulle min stressnivå gå ner avsevärt.

Julian

Moder Julian av Norwich skrev:

All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well.

Det finns en slags djup tröst i att i slutändan,
när allt blir förklarat,
när allt är slut och ändå börjar,

då ska allt bli bra.

skaldini

Barnet kvad:

Jag har en sommaräng i min hand.
Den är liten, men ändå stor.
Jag har en sommaräng i min hand.

Jag har en natt i min hand.
Den är mjuk och skön.
Jag har en natt i min hand.

Nu hoppar den upp till kvällen
så den får ta slut.

.......................

Är det jag som är partisk eller är det helt lysande?
Jag vet ju vad jag tycker.

lugnet före...

Sitter på expeditionen och vaktar telefonen (nej, den är inte rymningsbenägen). Inga samtal än, men jag vet att skenet bedrar. Under ytan spinner hjulen, ökar tempot. Det är höst igen, och almanackan fylls. Möten, gudstjänster, samtal, grupper...allting samlas, skrivs in, avklaras för att bara ersättas med nya möten och samtal.
Redan talar vi om höstmarknaden i november, tiderna för krubbvisningar är bestämda och vi har markerat 1:a adventsgudstjänstförberedelserna i bokningspärmen. Snabbt går det.

Och mitt i allt har dottern börjat i förskoleklass, maken börjat jobba, diverse deadlines för skojiga projekt på sidan närmar sig. Och på fredag kanske min kurs börjar. Kanske eftersom jag fortfarande inte vet om jag hinner få den sista tentan registrerad.

Det är lite svettigt, men samtidigt roligt. Jag tycker om när det rör sig. Anden trivs inte i stillastående luft. Men redan nu ska andningspauserna också skrivas in i almanackan.