Maken: "Jag förstår mig inte på funk, men å andra sidan gillar jag verkligen belysningen i Folkets Park!"
Jahapp.
Julen i lösryckta ord: klappinslagningsmaraton, pepparkaksbaptisterium, midnattsmässemys, julklappsjackpot, julkrubbeinvasion, sistaminutenshopping, tövädersfrustration, stillsamhet och kusinkramkalas. Och en massa annat. Men mest av allt: Jesus.
2009-12-25
2009-12-21
36 år är längre än jag har funnits
Igår sade vi farväl till käraste kollegan T. Efter 36 år i församlingen går han i pension. Det är ingen större hemlighet att det finns de som trodde att han aldrig skulle gå. Inte heller är det en hemlighet att vi kommer att sakna honom svårt.
När jag kom till min församling för lite mer än tre år sedan var T den som bäst lärde mig hur gudstjänsten firas här. Vi insåg snabbt att vi tänkte lika om mycket, och att vi delade en kärlek till liturgin. Vi möttes över många gränser, jag och T, och vi fick snart kommentarer om hur väl vi verkade arbeta ihop.
Emellanåt när jag mötte kollegor från andra församlingar och de fick veta var jag jobbade, frågade de hur det gick att arbeta med T. Jag blev förvånad. De var nästan morbidt lyckliga över att få dela med sig av rykten om åsikter i ämbetsfrågan. Och jag förklarade att det hade jag aldrig märkt något av.
Däremot har jag märkt hur vänskap och kollegial respekt, humor och värme får människor att mötas. Hur ålder inte behöver medföra stagnation, hur en viss konservatism inte behöver betyda enögdhet. Det är klart att vi inte var eniga alltid, men vi kunde alltid tala om det som vi inte kunde enas om, vi kunde alltid komma överens om att inte vara överens.
Ts erfarenhet och skärpa och glädje kommer saknas mycket, både bland oss som gladeligen kallar oss hans kollegor och bland församlingsborna.
Jag vet inte om du läser den här bloggen, T, men om du gör det - puss på dig, och tack för allt du lärt mig!
När jag kom till min församling för lite mer än tre år sedan var T den som bäst lärde mig hur gudstjänsten firas här. Vi insåg snabbt att vi tänkte lika om mycket, och att vi delade en kärlek till liturgin. Vi möttes över många gränser, jag och T, och vi fick snart kommentarer om hur väl vi verkade arbeta ihop.
Emellanåt när jag mötte kollegor från andra församlingar och de fick veta var jag jobbade, frågade de hur det gick att arbeta med T. Jag blev förvånad. De var nästan morbidt lyckliga över att få dela med sig av rykten om åsikter i ämbetsfrågan. Och jag förklarade att det hade jag aldrig märkt något av.
Däremot har jag märkt hur vänskap och kollegial respekt, humor och värme får människor att mötas. Hur ålder inte behöver medföra stagnation, hur en viss konservatism inte behöver betyda enögdhet. Det är klart att vi inte var eniga alltid, men vi kunde alltid tala om det som vi inte kunde enas om, vi kunde alltid komma överens om att inte vara överens.
Ts erfarenhet och skärpa och glädje kommer saknas mycket, både bland oss som gladeligen kallar oss hans kollegor och bland församlingsborna.
Jag vet inte om du läser den här bloggen, T, men om du gör det - puss på dig, och tack för allt du lärt mig!
2009-12-17
om att örfila ett barn
Sorry, Roland och alla de hundratals pensionärer som slutit upp bakom dig. Det är fel att slå folk. Ja, jag säger slå, för det är precis det som hände. Det låter ju lindrigare att "örfila" men du har använt våld mot ett barn, Roland. Det är fel.
Jag tror inte att det finns någon som inte fattar att man kan mista besinningen någon gång. Men om det ska vara ok, var dras gränsen då? Att liksom råka klippa till ungen med knytnäven? Eller paraplyet? Eller brännbollsträt som bara råkade finnas där?
Fel. Fel, fel fel. Och jag tror att du vet det, Roland. Vad jag verkligen stör mig på är din fanclub som ordnar tältmöte utanför rätten.
Jag förstår också att många äldre är jättefrustrerade över vandaliserande ungdomar och högljuddhet och brist på respekt och allt vad det kan vara. Men inte 17 är våld en särskilt bra metod att få dem att sluta, eller hur? Vad händer om de slår tillbaka? Om de är riktiga ligister som inte backar för att ge en gubbe stryk? Då svarar de dessvärre bara med samma mynt, Roland, och den som leken ger får leken tåla. Nej, lägg ner det där. Slå på en sandsäck istället eller knyt näven i fickan och försök lära känna ungdomarna istället. Då kommer de lyssna på dig.
Jag tror inte att det finns någon som inte fattar att man kan mista besinningen någon gång. Men om det ska vara ok, var dras gränsen då? Att liksom råka klippa till ungen med knytnäven? Eller paraplyet? Eller brännbollsträt som bara råkade finnas där?
Fel. Fel, fel fel. Och jag tror att du vet det, Roland. Vad jag verkligen stör mig på är din fanclub som ordnar tältmöte utanför rätten.
Jag förstår också att många äldre är jättefrustrerade över vandaliserande ungdomar och högljuddhet och brist på respekt och allt vad det kan vara. Men inte 17 är våld en särskilt bra metod att få dem att sluta, eller hur? Vad händer om de slår tillbaka? Om de är riktiga ligister som inte backar för att ge en gubbe stryk? Då svarar de dessvärre bara med samma mynt, Roland, och den som leken ger får leken tåla. Nej, lägg ner det där. Slå på en sandsäck istället eller knyt näven i fickan och försök lära känna ungdomarna istället. Då kommer de lyssna på dig.
2009-12-09
...och till alla människor en god vilja
Karl-Bertil. Ni vet, den rödhårige rättskaffens ynglingen. Han skulle jag vilja ha fler av.
Så här i superstressade advents- och jultider, när vi trots alla våra goda intentioner knappt orkar vara ens hövliga mot varandra, skulle det vara så skönt med en som är rakt igenom godhjärtad, stresstålig och uppriktig.
Men sådana är vi inte, sådär till mans och kvinns. Vi är jäktade och halvärliga och lite småelaka, och aldrig blir det tydligare än i kontrasten med julens evangelium. Men det är aldrig för sent att ändra sig.
Så kära vänner. Alla ni som sliter med julkrubbevisningar, lussebak, betygssättande, klappjagande och allt vad det nu kan vara som gör just era dagar hysteriska - minns att tomten kommer till den som är snäll. Var lite extra tålmodig med den där andres misstag, håll tillbaka den där kommentaren som i vanliga fall skulle ha glidit av, men nu sårar, bjud till lite extra i kommunikationen med dem runt omkring dig.
En god vilja åt alla. Om jag inte kan få en Karl-Bertil till varje arbetsplats, kan jag väl i alla fall få en Tyko som bevisar att man kan ändra sig, eller en öm moder som är den som påminner oss om att allt det här, det gör vi till minne av Kristi födelse.
Så här i superstressade advents- och jultider, när vi trots alla våra goda intentioner knappt orkar vara ens hövliga mot varandra, skulle det vara så skönt med en som är rakt igenom godhjärtad, stresstålig och uppriktig.
Men sådana är vi inte, sådär till mans och kvinns. Vi är jäktade och halvärliga och lite småelaka, och aldrig blir det tydligare än i kontrasten med julens evangelium. Men det är aldrig för sent att ändra sig.
Så kära vänner. Alla ni som sliter med julkrubbevisningar, lussebak, betygssättande, klappjagande och allt vad det nu kan vara som gör just era dagar hysteriska - minns att tomten kommer till den som är snäll. Var lite extra tålmodig med den där andres misstag, håll tillbaka den där kommentaren som i vanliga fall skulle ha glidit av, men nu sårar, bjud till lite extra i kommunikationen med dem runt omkring dig.
En god vilja åt alla. Om jag inte kan få en Karl-Bertil till varje arbetsplats, kan jag väl i alla fall få en Tyko som bevisar att man kan ändra sig, eller en öm moder som är den som påminner oss om att allt det här, det gör vi till minne av Kristi födelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)