ett kärleksbrev till skånetrafiken...

...skulle jag vilja skriva. Men Skånetrafiken är svår att älska.
Varför? För att...

...det aldrig någonsin går att lita på att bussarna kommer i tid. Faktum är att när det händer är det en positiv överraskning. Här om veckan var 4:an 45 minuter försenad. 45! Och då var det inte ens snöstorm.

...betalningssystemet är vansinnigt. Jag förstår att det är obehagligt att hantera kontanter eftersom det finns en massa idioter som gärna stjäl dem, men nog måste det finnas en bättre lösning än att ta bort kontantmöjligheten på helger och kvällar? Vad ska turisterna göra? När dessutom serviceställena på Gustav Adolfs torg och Södervärn är stängda på söndagar blir det extra idiotiskt. Lösningen att man kan köpa extrakort på 7-11 mfl är miljömässigt urbota korkad.

...Malmös busschafförer är legendariskt otrevliga. Jag kan tänka mig att de möter en och annan otrevlig resenär också, men faktum är att det är ett serviceyrke. Seeeeeerviiiiice. Sug på det ordet. Det innebär inte att argumentera i flera minuter med en resenär om hon tryckte på stoppknappen eller inte. För övrigt gjorde hon det.

...bussarna så ofta är trasiga. Ibland kan inte bakdörrarna stängas, det är mer regel än undantag att stoppknapparna inte funkar, ofta behöver man inte betala eftersom automaterna inte fungerar. Detta hänger säkert ihop med såväl punkt 1 och 3.

Så, kära Skånetrafiken. Jag gillar kollektivtrafik. Jag tycker att alla borde åka kollektivt, men som det sköts just nu kan jag inte med bästa vilja i världen rekommendera någon att kliva på Malmös bussar. Gör om. Gör bättre.

grip tag i förbundet

Andakt på äldreboendet. Texten: kvinnan som hade haft blödningar i 12 år. Jag tänkte ganska länge på den. Ja, visst vet dessa kvinnor (och en man) vad det är att lida, att få fel diagnos, att bli åsidosatta. Men hur kan jag predika ett helande evangelium till dem. Jesus mantel och tofsar är inte i närheten.

Men sedan insåg jag hur det var kvinnan själv som agerade. Hon återerövrar livet själv. Hon slutade aldrig tro att förbundet innefattade henne, vad än alla andra sade. Blödande och svag hade hon fortfarande tillräckligt med tro för att göra anspråk på förbundet för sin egen del. Regnbågen i skyn, mjölken och honungen, blodet från lammen och oxarna, de tillhör alla henne. Och Jesus vänder sig om, ser henne, och erkänner hennes anspråk.

Inte åsidosatt. En av Guds egna.

Det helande miraklet som de gamla kvinnorna på hemmet aldrig har upplevt är på något sätt ändå den mindre delen av den här berättelsen. Det är en berättelse om att höra till, om att aldrig ge upp, om att hålla fast vid tron och inte ge upp. Och de, med sina år av predikolyssnande och kaffekokande och psalmsång, de vet allt om att gripa tag i förbundets tofs och hålla fast. Guds egna.

i-landsproblem

Varning! Mycket oseriös bloggpost.

Här följer en lista.

10 i-landsproblem jag inte har, eller med all sannolikhet inte någonsin kommer att ha, tack och lov.

1. Mörka hårrötter. Det är för sent för det nu, nu vitnar det i luggen...
2. Indraget körkort.
3. Nikotinabstinens.
4. Beslutångest inför vilket biskopsvalspråk jag ska ha.
5. Ett trist efternamn.
6. Problem med hur jag ska investera mina Nobelprispengar.
7. Avbruten stilettklack.
8. Obesvarad kärlek till Mikael Persbrandt (eller besvarad för den delen).
9. Fritid jag inte vet vad jag ska göra med.
10. Behov att bära runt på (och emellanåt använda) hundbajspåsar. Inga hundar i den här familjen.

Vet du några i-landsproblem som du är speciellt glad över att slippa?