Så bär det snart av igen...
I morgon sätter jag mig på flyget upp till Stockholm för ett par dagars hysteriskt planerande och packande innan vi drar iväg på läger på lördag. Det känns, som så mycket annat denna sommar, overkligt.
Jag ser fram emot detta för att:
1. Åka på läger med min kära pedagogkollega för eventuellt sista gången ska bli jättekul och jättesorgligt. Rätt sätt att avsluta på i alla fall.
2. Härligt att åka tillbaka till Stockholm och bo hos vänner som jag redan saknar i ett par dagar innan lägret.
3. Det är alltid roligt och meningsfyllt med konfaläger, hur stort motståndet än är innan.
Jag ser inte fram emot detta för att:
1. Jag kommer som vanligt sakna min lilla familj så det gör ont, och ännu mer nu när lillan har det lite jobbigt med omställningen.
2. Jag känner mig oförberedd, har inte hunnit/orkat ägna lägret ens en tiondel av den energi det förtjänar.
3. Osäker på gruppen, en hel del sista-minutenavhopp som gör att vi inte riktigt vet var vi har gruppen som helhet.
4. Och naturligtvis tar det emot att åka när jag har ett helt hus fyllt med flyttlådor, rum som vill ha möbler och en liten trädgårdsplätt som bara skriker efter en gnutta omtanke.
Men om Gud är med oss, vem kan vara mot oss? Det kommer gå, det kommer vara roligt, och det är ju "bara" två veckor. Och familjen kommer ju ha det bättre under det här lägret än många, många tidigare, då de har suttit själva i Stockholm, istället för som nu vara omgivna av vänner och familj som bara längtar efter att tillbringa mer tid med dem, så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar