nattvard?

Så närmar sig helgen, och med den de sedvanliga frågorna: Vad ska vi göra för något skojigt med barnet? Finns det någon möjlighet att jag och maken kan hitta på något på tu man hand, och var ska jag gå i gudstjänst på söndag?

Jag vill gå här, i "min" kyrka. Dels för att jag tycker att prästerna i en församling bör synas i dess huvudgudstjänst, antingen som celebranter eller i församlingen. Men också för att jag faktiskt tycker att gudstjänsterna här är bäst av de i närheten. Bäst predikanter, mest genomtänkt liturgi, och bäst musiker. Nu vet jag att gudstjänsten inte ska vara föremål för rivalitet och tävlan, men det är skönt att inte störa sig på t.ex. dåligt orgelspel.

Nå. Min plan var (är?) alltså att gå här. Men. Det är högmässogudstjänst på söndag. På pingstdagen! Denna bastard till gudstjänst som strukturmässigt bygger upp till en nattvard som aldrig kommer. Och varje gång någon av oss i prästkollegiet tar upp att vi skulle vilja ha fler nattvardsgudstjänster, får vi svaret att vi måste skynda långsamt, att flera kyrkorådsledamoter är starkt emot att öka andelen mässor. Men det är ju just de kyrkorådsledamöterna man aldrig någonsin ser i gudstjänsten, nattvard eller inte! Jag blir sååå trött.
Och så pratar man om att det är viktigt att ungdomarna börjar gå i söndagsgudstjänsten, men ignorerar fullständigt faktumet att det för dem är oerhört viktigt att det är mässa, annars får det vara. Och jag är böjd att hålla med dem. Gudstjänsten är en helhet. Ta inte bort mässan, men ta inte heller bort ordet. Vi behöver stimulans för såväl öga, öra, känsel, smak och lukt. Vi behöver mysterium och evangelium.

"Gör detta till åminnelse av mig" Låt oss minnas Jesus, så ofta vi kan, med glädje och tacksamhet. Låt oss fira nattvard varje söndag, uppståndelsens dag, så som det görs i länder runt om hela vår värld. Låt oss dela brödet, för brödet är ett.