Efter personalmötet skrudas det om, lite fnissigt. Jag, fritidsledaren och volontären är Lucia och tärnor, vaktis får en stjärngossekosym tillslängd sig, och accepterar. Kyrkoherden dyker upp iförd något för litet lusselinne (någon av döttrarnas gamla) och glitter, men skrudar om lite grann och blir stjärngosse även han. Expeditionstjejen hoppar in iförd pepparkaksgumme-dräkt.
Vi sjunger Natten går tunga fjät, Staffan var en stalledräng och Nu tändas. Naturligtvis läser Lucia en vers. Alltsamman är mycket fnissigt och fånigt, och någonstans under allt fjantandet är det på fullt allvar.
Några timmar senare sitter vi på golvet, maken och jag, och inväntar dagisluciatåget. Barnen kommer instrosande. Någon blir alldeles uppskrämd av den stora mängden oooh-ande och aaah-ande mödrar, fäder, mormödrar mfl, att hon börjar gråta. Barnen och deras fröknar sjunger Ute är mörkt och kallt, Midnatt råder, Blinka lilla stjärna, Vi komma från pepparkakeland, Hejsan hoppsan fallerallera, Staffan var en stalledräng och säkert någon sång till. De sitter på golvet, någons lussekrona halkar ner runt halsen. Dottern pillar på sitt ljus, provar att trycka det mot benen eller magen. Det är ursött, halvtaffligt och alldeles vansinnigt rörande. Och väldigt mycket på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar