På väg till Stockholm stannade vi i Linköping. Vi brukar göra det, Max ligger så behändigt till, men den här gången bestämde vi oss för att slå två flugor i en smäll och äta och handla present på IKEA.
Det var naturligtvis sjukt mycket folk. Det tenderar ju att vara det på det varuhuset på lördagar, men så länge man inte stressar upp sig går det bra. Vi satt i restaurangen (jag åt kryddig pasta med yoghurt, helt ok, och dottern och maken stoppade i sig klassikern köttbullar med potatis och brunsås) och tittade på folk runt omkring.
Och det slog mig. Alla människor såg ut som om de kunde vara bekanta, men inte var det. Utseendena var så...vanliga, på ett behagligt sätt. Visst, det fanns långa och korta, mörka och ljusa, gamla och unga, män och kvinnor, coola och töntiga...alla sorter, men i någon slags "vanlighetsspektrum", ingen som riktigt stack ut. Inklusive oss, förstås.
Jag pekade ut min iakttagelse för maken, som efter att ha sett sig omkring höll med. Det sägs ju ibland att Enköping är den mest typiska svenska staden, men skulle det kanske kunna vara Linköping? Eller är det för att vi var på svenssonstället nummer ett - IKEA? Fast jag har inte upplevt det lika tydligt i Malmö eller Stockholm. Intressant var det i alla fall.
5 kommentarer:
Det var nog för att ni var på IKEA, så Svensson är vi nog inte rikigt här i Linköping ;)
Fast...fast...varken IKEA i Malmö eller Stockholm (någon av dem) har känts lika "lagom".
Hahaha okej... Jag har bara varit på IKEA i Linköping, och i Göteborg... Fast i Göteborg kändes det mest överklass.
Då kanske vi är lite mer medelsvensson i östergötland då ;)
Jag var förresten också där och spatserade omkring ungefär samma timmar som ni var där.
Nä? Vad kul. Jag visste att det måste funnits riktiga bekanta där!
intressant att IKEA-besökarna i Göteborg känns "överklass".
IKEA känns inte direkt som ett "överklass-hak"
Skicka en kommentar