slå på den som ska slås på, om någon

Jag har skrivit om Israel-Palestina förr, om än inte ofta. Och jag kan bara konstatera att någonting är fruktansvärt fel när judiska barn här i Malmö inte vågar uppge namnet på sin skola när de ska beställa skoltaxi, av rädsla för antisemitism. Någonting är fruktansvärt fel när ledningen för demonstrationer med ett fullständigt legalt och gott syfte (att Israel ska häva ockupationen av palestinskt territorium) inte förmår slänga ut bråkmakare, eller stävja rent rasistiska påhopp.

Det är så lätt för oss att peka på förfärligheter som Förintelseförnekande biskopar, men vi ser inte giftet i vår mitt. Det är lika illa att attackera judar som muslimer, homosexuella som svarta. Var är nyanserna? Hur kommer det sig att många verkar anse att de judar som bor i Sverige på något sätt kan ställas till svars för en stats agerande i en annan världsdel? Skulle vi acceptera att hållas ansvariga för abortklinikbombande amerikanska högerkristnas handlingar, bara för att vi ytligt sett delar samma religion och i en del fall vissa uppsättningar gener?

Nej. Jag mår illa. Jag gillar rätt sällan staten Israels agerande mot många palestinier, men inte 17 är det de svenska judarnas fel! Nog. Det är nog nu.

något av det svåraste

Många gånger diskuteras det religion här hemma. Inte konstigt, naturligtvis. Ibland hamnar vi i "vem kommer till himlen?"-diskussionen. Senast härom dagen, när jag läste några Gardellcitat om Gud på hapax blogg högt för maken.

För vem kommer egentligen till himlen? Gardells syn (Gud är där människorna är, vare sig de tror på Gud eller ej) är oerhört sympatisk, och en jag lätt kan dela. Eller gärna vill dela.
Samtidigt är det så rackarns svårt att bortse från den dubbla utgången. Det finns ett alternativ till himlen. Det måste på något sätt göra det, man måste kunna välja bort Gud och evigheten. Annars är det ju inget val, eller hur?

Och samtidigt. Är det då vad vi gör som är det avgörande? Nej, det är ju nåden. Det är ju kärleken. Det är så förtvivlat svårt att få in i huvudet. Oavsett vad vi gör eller tycker eller låter bli, kan Gud frälsa ändå. Vill Gud frälsa ändå. Och att få in det i huvudet...ojoj. Gärningarna som en konsekvens av nåden och tron, inte dess förutsättning.

Ibland säger jag till konfirmander att Hitler mycket väl kan komma till himlen, när den tiden är inne. De blir alltid lika upprörda. Men jag har svårt att tro att Gud har en enorm våg eller mätsticka, med något slags rött streck som markerar acceptabel syndfullhet, sådan som inte diskvalificerar en från himlen. Och att alla de som har gjort mer inte har en chans.

Så listig lösningen med skärselden var ändå. Tillfredsställ den mänskliga törsten efter millimeterrättvisa, samtidigt som himlen är inom räckhåll för alla. Men Gud opererar inte efter våra spelregler. Gud gör inte saker endast för att vi ska bli nöjda. Gud är sin egen herre. Och vår. Och där någonstans, i accepterandet av det oaccepterbara, är kristendomen och Gud som svårast för mig som "modern" människa. Jag förstår inte, det går emot mina erfarenheter och min logik, jag har ingen möjlighet att köpa mig fri... Sola gratia. Endast nåd. Det är bara det som funkar. Så skönt.

nöjes- och trevlighetsintensivt

Det händer mycket nu, och det mesta är väldans trevligt.
Igår frukosterade jag, som traditionen sedan nästan ett och ett halvt år bjuder, med K och lilla nya L. Sedan träffade jag mor för att planera för vår Kristi Himmelfärdstripp till Barcelona (mmmm), och kvällen tillbringades med en vän och hans döttrar.
Idag har dottern en kompis på besök och de ska tillsammans med maken åka till skogen medan jag ska på broderikurs och i kväll på bossakonsert (Lisa Nilsson) med en vän. Andra s.k. vänner mobbade mig för att vi ska se Lisa Nilsson, de är alldeles för "coola" för det. Jag gillar bossa och jazz, jag tänker njuta. Så det så.
Och i morgon är det Marie Beb, jag döper en liten kille och har föräldramöte med konfirmander. Och ska spela spel på kvällen.

Det är rätt så kul att vara jag just nu.

Patrick

S:t Patrick's Day à la mitt jobb: klöverblad på fikabordet, grön-vit-orange flagga, Chieftain's på last.fm och Bailey's glass (samt Rocky Road, så klart, och Chocolate Fudge Brownie, för att den är god, helt enkelt) dekorerad med orange-grönt godis.

Jag borde ha tagit med min bodhran. Nåja, jag spelar lite Altan och nynnar på psalm 730 istället. Slán!

ja, jag vet...

...jag missköter den här bloggen just nu.
Men det är bara så mycket nu! Vem orkar ha åsikter om dumma brasilianska biskopar, prinsessbröllop, tyska skoltragedier, schlagermärkligheter och allt möjligt annat viktigt och oviktigt när man jobbar, jobbar, jobbar och försöker ha ett familjeliv, studera och umgås med vänner?

Jag kommer igen. Snart. När inte den här bloggen känns som ännu ett tidskrävande måste. Ska bara jobba upp lite energi för att bli arg på något först. Eller entusiastisk. Nåt.

(men bara så att ingen blir orolig: de senaste veckorna har varit roliga. Bitvis jättekul, men ändå en smula slitigt.)

blood is thicker than water. but without water, there is nothing.

There is family, and then there's family.
Sometimes family are people that one is related to. Blood ties, legal ties.
Other times, family is people that have grown close, that are as important as the others, or even more so. People who you can count on. People who will always be there.
And sometimes they're combined.
I have been blessed with all three kinds: I have blood relations that are close, I have friends that have become family emotionally, and formal family members that are not related to me. Yeah, it's a mess, but a good mess. Because at the center of the jumble, there is love.

In the end, love matters so much more than any shared genes. Love is what makes a family. Love, and only love.

waterloo-varning

Så här ett dygn efter den stora sångtävlingen här i Malmö, nu när jag, som den informationsjunkie jag är, har kollat igenom ett antal av bidragen med hjälp av Youtube, kan jag konstatera att:
1. jag inte gillade Malenas operadänga. Jag gillar sällan när opera "hottas upp" med hjälp av lite trummaskiner, och detta var inget undantag,
2. jag inte heller var så värst imponerad av Sarah Dawn Finers bidrag, troligtvis mest på grund av att hennes klänning var så vansinnigt ful,
3. Agnes gulddräkt riskerar, om hon blir den som representerar oss i Europa (vilket är helt ok med mig, den var rätt bra) att placeras högt upp på prispallen för "tightast och mest glammig" tillsammans med ABBA-Agnetas Waterloo-byxor,
samt att
4. jag tyckte Star Pilots var rätt kul. Och uniformer funkar ju märkligt nog (för en övertygad pacifist) alltid. Men han skulle behållit solglasögonen på, det blir mer Top Gun då ;).

Och det var allt från den lägertrötta, söndagsslöa och synnerligen ytliga prästflickejuryn. Over and out. Doux points.