Många gånger diskuteras det religion här hemma. Inte konstigt, naturligtvis. Ibland hamnar vi i "vem kommer till himlen?"-diskussionen. Senast härom dagen, när jag läste några Gardellcitat om Gud på hapax blogg högt för maken.
För vem kommer egentligen till himlen? Gardells syn (Gud är där människorna är, vare sig de tror på Gud eller ej) är oerhört sympatisk, och en jag lätt kan dela. Eller gärna vill dela.
Samtidigt är det så rackarns svårt att bortse från den dubbla utgången. Det finns ett alternativ till himlen. Det måste på något sätt göra det, man måste kunna välja bort Gud och evigheten. Annars är det ju inget val, eller hur?
Och samtidigt. Är det då vad vi gör som är det avgörande? Nej, det är ju nåden. Det är ju kärleken. Det är så förtvivlat svårt att få in i huvudet. Oavsett vad vi gör eller tycker eller låter bli, kan Gud frälsa ändå. Vill Gud frälsa ändå. Och att få in det i huvudet...ojoj. Gärningarna som en konsekvens av nåden och tron, inte dess förutsättning.
Ibland säger jag till konfirmander att Hitler mycket väl kan komma till himlen, när den tiden är inne. De blir alltid lika upprörda. Men jag har svårt att tro att Gud har en enorm våg eller mätsticka, med något slags rött streck som markerar acceptabel syndfullhet, sådan som inte diskvalificerar en från himlen. Och att alla de som har gjort mer inte har en chans.
Så listig lösningen med skärselden var ändå. Tillfredsställ den mänskliga törsten efter millimeterrättvisa, samtidigt som himlen är inom räckhåll för alla. Men Gud opererar inte efter våra spelregler. Gud gör inte saker endast för att vi ska bli nöjda. Gud är sin egen herre. Och vår. Och där någonstans, i accepterandet av det oaccepterbara, är kristendomen och Gud som svårast för mig som "modern" människa. Jag förstår inte, det går emot mina erfarenheter och min logik, jag har ingen möjlighet att köpa mig fri... Sola gratia. Endast nåd. Det är bara det som funkar. Så skönt.
3 kommentarer:
Det var faktiskt så Johnny W en gång lyckades få mig att äntligen förstå Jesus Kristus som en giltig del av kristendomen. Att köpa konceptet med en skapare och en besjälad ande som genomsyrar allt, det var inte svårt för mig. Men det där med att alltets och kosmos Herre, en entitet som inte hade form eller färg, samtidigt skulle komma som en liten människa till jorden, det lät för mig som något ur ett fantasyrollspel, som religionerna man läser om där. Jag försökte förtvivlat med logikens hjälp lösa ut hur detta kunde vara möjligt.
Nyårsdagen höll Johnny mässa det där året, och efteråt vågade jag mig fram och ställde frågan hur det gick ihop, rent logiskt. Och han svarade att det gör det inte. Gud är inte logik. Logik är något vi har för att kunna tolka och förstå det mäktiga vi kallar livet, ett instrument vi begåvats med för att sätta saker i världen i relation till varandra. Men Kristus och Gud är bortom världen och kan inte förstås, bara upplevas. Det går inte att "tvinga" sig till en logisk väg till Jesus, det handlar om att uppleva nåden och välsignelsen, den gränslösa kärleken. Det hjälpte mig på min väg, och var det sista hindret jag behövde övervinna för att våga öppna dörren och kliva in i kristendomen.
*ler* Härligt att höra, Björn! Ja, logik och tro hör inte (nödvändigtvis) ihop. Skönt för oss ologiska, besvärande för de/er andra. Men Gud har vägar att nå fram ändå... ;)
Jag tror att jag tror så här om det här, men man vet ju aldrig.. Jesus sa att han var vägen. Och genom sin död på korset blir han liksom till vägen till himlen, och det står var och en fritt att vandra den. För de som tror på Gud kan ju valet verka självklart, men för de som inte tror blir det ju en annan sak. Det är ju liksom svårt att välja en väg man inte tror finns. Men samtidigt finns det ju en hel del folk som vandrar i princip raka vägen in i himlen utan att själva förstå var de är på väg.. Svårformulerat det här, men somsagt, så tror jag att jag tror..
Skicka en kommentar