En vän skickade mig ett mail angående mitt blogginlägg om den dubbla utgången. Han fruktar, precis som jag, fundamentalistisk bibeltolkning. Vi talade om det på kyrkkaffet idag, och även om vårt språk är olika, är synsättet i stort sett det samma. Men vissa små skillnader finns ändå, och jag undrar om det är på grund av att vi har levt i olika tid, i rätt så olika kyrkor.
För honom är just det fundamentalistiska den stora faran (och jag hoppas innerligen att jag tolkar dig rätt nu, B!). Jag tror att han delar den känslan med många. Och många i hans generation (inte nödvändigtvis B) bemötte de fundamentalistiska tolkningarna med en liberalteologisk tolkningstradition, en som ville se djupare på något sätt.
Jag tycker att de ofta hamnade i det andra diket. En slags total relativism där undren förminskas till att endast finnas i bibelförfattarnas sinnen, där de läggs till i efterhand för att dekorera, eller har naturliga förklaringar. Och då är man lika långt från den stora berättelsens mysterium som fundamentalisterna är.
Bibeln är, för mig, yta OCH djup. Under OCH natur. Kan inte en bibelberättelse ha flera olika betydelser? Kan inte ett under fortfarande ha hänt, men också tolkas existensiellt? Jag tror det. Gud är inte endimensionell. Inte heller böckerna om Guds möte med människan är endimensionella.
Samtalet om det största är härligt och berikande, och blir endast möjligt när vi möts i nyfikenhet och ärlighet. Som jag och B idag. Tack! Fler samtal kommer säkerligen.
4 kommentarer:
Amen.
1. Vad är fundamentalism för dig?
2. Att Gud finns i allting innebär väl inte att allting är Gud?
3. Vem som helst kan väl tala vackert och uppmuntrande. Om Jesus var en tandlös mysputte a la Gardell så kunde han kanske strö ut syndaförlåtelse i parti och minut. Men hade han verkligen, som vanlig människa, makt att befria någon enda människa från syndens konsekvenser?
1. Fundamentalism, så som jag en smula slarvigt använder det i det här sammanhanget, innebär för mig en oförmåga att läsa Bibeln utifrån den tid och de sammanhang den är skriven, att vara övertygad om sin egen tolknings fullständiga sanning, att inte kunna se att det finns värde i andra trosinriktningar, att hävda att Bibeln måste "följas" i samtliga moraliska frågor (eller rättare sagt bara i de som man väljer ut, slaveriet är det ingen som förespråkar trots Bibelns klara godkännande av det). Jag är medveten om att detta är en snäv och rätt så nedsättande definition, och har inga problem som helst att se att det finns många människor inom de rörelser som ofta betecknas som fundamentalistiska som har en varm och ödmjuk tro. Det är inte de människorna jag talar om.
Det jag avser här har just att göra med oförmågan att se att varje läsning av Bibeln blir en tolkning, och att förneka det är inte bara naivt, det blir farligt eftersom man då lätt kan hävda att man "bara har läst som det står" och att detta då är det rätta, för alla människor i alla tider och situationer.
2. Nej.
3. Jesus var ingen vanlig människa. Vanliga människor kan förlåta andra människor de synder dessa har begått mot dem, men för den fullständiga och allomfattande förlåtelsen behövs Jesus.
Icke enten eller utan både och! Och ibland fler än så. Det är ofta så Bibelns berättelser är konstruerade.
Som den gamla lustigheten: där det finns 2 judar finns det 3 åsikter ;=)
Det är ofta så Bibelns berättelser är konstruerade.
Skicka en kommentar