Ibland snöar man in på saker...
Just nu är det dopet, eller rättare sagt riterna runt dopet. Jag har läst in mig lite, pratat med vänner som har koll...och just nu är jag såååå sugen på att uppleva/ha ett dop med olja, saltkorn, effataord och uppblött oblat på sked... Just det ja, inleds förstås i ett baptisterium (vill du veta mer om detta, är det här en rätt bra artikel).
Det är inte utan att även vår svenska dopfråga känns en smula platt när man hittar guldkorn som detta.
Jaja. Vem vet, vi kanske kommer dit. Dopljusen, korstecknen och lite annat smått och gott har ju kommit tillbaka, så varför inte oljan?
14 kommentarer:
Absolut är det dags för oljan, eftersom det är allmänkyrkligt.
För övrigt skulle vi ha konsekrerad olja även vid konfirmationen..
Ja visst skulle vi! I sommar feglirar vi en smula och har en gudstjänst som motsvarar presenterandet av dopkandidaterna i början av lägret. Gissa om oljan kommer fram då...*ler* Uppenbarligen har ELCA en bra ordning för det (inklusive olja), och då håller vi oss dessutom inom den lutherska familjen.
Jag totalvägrar olja! Liksom vigvatten, för övrigt.
Olja, salt och nedsänkning istället för begjutning - absolut. Det vill jag ha.
Just det, det glömde jag! Nedsänkning vägrar jag också!
*flinar* Kjell, vi är inte riktigt på samma våglängd märker jag. Tur att det finns rum för olikheter, eller hur?
De absolut härligaste dopen jag har haft har varit med konfirmander som nedsänkts i en sjö...mmm.
Nedsänkning är absolut den mest autentiska formen för dop. Med tanke på att ungdoms- och vuxendop blivit fler i SvK sedan barndopsseden försvagats borde kyrkan ålägga alla församlingar att skaffa sig ett baptisterium med dopgrav. Men det är väldigt få kyrkor i SvK som utrustas med dopggrav och många som har dem använder dem inte för att det är så "jobbigt". Dessutom härskar en minimalistisk inställning lite varstans. Präster skyggar för alla typer av liturgiska uttryck som är ”mer” än bara det absolut nödvändiga. Man väljer alltid den ”enklaste” formen.
Hur lite dopvatten behövs för att det ska räknas? Svar: så mycket som ryms i handen.
Alltså blir det normen.
Olja i dopet har jag nog inte stött på, ingen synpunkt på det därför, men olja i konfirmationen ska vi ha! Det gillar jag.
Tack för en jättebra blogg, by the way.
Men det gäller ju att oljan är konsekrerad av någon biskop..oasrörelsen har tillgång till det så är nog bara att höra med någon av prästerna som är engagerad där.
Jag håller med om att oljan borde vara med i konfirmationen också, och egentligen helst att det är biskopen som konfirmerar..och att vi slutligen erkänner konfirmationen som ett sakrament, ett av de mindre.
Jim: tack!
Allihop: Och det är kul att det här samtalet bara fortsätter på ett lite stillsamt sätt.
Olja - jajamen! Jag är ju som sagt rätt övertygad om att det bara är en tidsfråga innan den är ganska mainstream inom SvK.
Maria: Dessvärre är det nog långt till dess olja är mainstream. Den liturgiska minimalismen, skräcken för högkyrklighet/katolicitet och ovilja att införa bruk som är opraktiska (olja kladdar) kommer nog hålla oljan borta från de flesta församlingar i SVK under överskådlig tid.
Men Jonatan, om Maria och andra föregår med gott exempel, inför det i den egna församlingen med eller utan officiell sanktion, för ut budskapet, predikar om det osv så lär det ju gå snabbare än inte.
Jonas: Det är förvisso sant. Jag har själv använt olja vid konfirmationer i många år nu. Dock inte någon välsignad olja. Bispen vill inte välsigna "saker". Nyvalda bispen lär för övrigt vara kategoriskt emot olja vid konfirmation. Ifall jag kan fortsätta är mao långt ifrån säkert.
Skicka en kommentar