vi är lite mer verkliga än dom

Igår var jag på präst- och diakonmöte i Lund. Förmiddagen ägnades åt föreläsningar och eftermiddagen åt val till domkapitlet. Som vanligt var det väldigt roligt att träffa folk jag inte har pratat med på länge.

Föreläsarna var två: Mikael Hansson, som har sysslat med Internet och kyrka i mer än tio år, samt en kille från Kairos Future. Titeln på dagen var något i stil med Vad säger vi till Internet? Märk väl: Vad säger vi till Internet.

Det sades en hel del kloka saker, och visst är det så att en hel del av de som befann sig där inte är några större Internetanvändare, men ändå - Internet, och de som är "där" är några andra än vi som jobbar i kyrkan. Det är undertonen. Och med den följer en skepsis, mer eller mindre maskerad, mot "ytliga" bloggar, och "nätmobbing" och "verklighetsflykt" och "tidsfördriv" osv osv, som kom fram i såväl panelsamtal som i frågor. Suck.
Som om inte Internet utgörs av oss som är där.
Som om man inte möter människor där likaväl som på gatan.
Som om ett ansiktslöst möte på en chat är mer yta än ett i klädbutiken.

Mitt första blogginlägg var 2005-11-08. Jag var verkligen inte ens i närheten av först i min umgängeskrets. Och ända talar man i kyrkan om bloggosfären som "en trend", och tendensen är ofta att man inte ska ägna sig åt det man uppfattar som trender. Men Internet är ingen fluga. Det är ännu en stig som vi vandrar på. Det är ännu ett sätt att mötas på, med alla de problem och glädjeämnen som vilket möte människor emellan som helst.
Och framförallt - Internet är inte overkligt, är inte en annan verklighet. Det är helt enkelt ännu ett sätt att ta Ordet till människorna, och var det inte det vi skulle göra? Var det inte mitt ibland dem vi skulle vara?

Jag vet att jag predikar till kören här. Vi som är här på det här torget har ju fattat att vi är här för att vi måste. Så då är frågan - är vi en del av "vi i kyrkan" eller är vi "dom på Internet"?

känner mig en smula rabiat

Jag plockade upp senaste exemplaret av Svensk Kyrkotidning, och gluttade, vanan trogen, på sista sidan där tjänster och förordnanden utannonseras. Inte för att jag är på jakt efter ett nytt, jag kunde inte jobba i en bättre församling, utan av nyfikenhet.
Jag skummade igenom de olika stiften, och hoppade till när jag kom till Visby/Utlandskyrkan. Åtta förordnanden i utlandskyrkan meddelades, alla utom en kyrkoherde eller chefstjänster. Och samtliga tillsatta med män.

Ok, det kan vara ett sammanträffande. Jag vet att det finns kvinnliga präster i SKUT-tjänst.
Och det kan vara så att dessa åtta verkligen är de absolut mest lämpade och meriterade av de som sökt.
Men nog ser det rätt illa ut? Jag har alltid ryckt på axlarna åt rykten om att utlandskyrkan ska föredra manliga präster, men uppställningar som denna gör det rätt svårt att bortse från dem.

Och även om det nu skulle vara så att det finns flest män med utlandserfarenhet, och att den meriten överväger alla andra, frågar jag mig hur det någonsin ska ändras om det blir så här. Är de i utlandskyrkan intresserade av jämställdhet? Är de intresserade av att män och kvinnor ska ha lika stora chanser? Eller är det så att man föredrar en man, och i så fall vore det intressant att höra hur man resonerar då.

ny heminredning

"Det är roligt med ny heminredning!" sade min kollega glatt.
Vi andra höll med.
Tänk att man kan bli så till sig av en ny ambo i kyrkan. Men den är verligen fin! Tack syföreningen. Det blir fint det här.

no void

Jesus.
When you stepped out of that grave, you stepped into my life.
When you left the void of death, you came to fill mine.
When that heavy stone was rolled away, I could stand up straight.

I have so much to thank you for.
Today, I thank you for taking away the emptiness.

i ekumenikens namn?

Som vanligt talas det om ekumenik.

Inte för att någon verkligen är reellt intresserad av dialog. Jag har blivit cynisk. Det har hörts så ofta under mina snart tio år som präst, och långt mycket tidigare än så. Anledningen är som så ofta förr att påverka den inomkyrkliga debatten.
"Nej, så kan vi inte göra för då kommer de andra kyrkorna..."
Jag förstår längtan att hålla ihop med hela Guds folk, det gör jag verkligen. Naturligtvis borde vi vara en Ande och en själ, men inte ens lärjungarna lyckades med det någon längre tid.

Jag tycker inte att ekumenikargumentet håller i någon större utsträckning, och det gör jag av ett par olika anledningar:

1. Det är bara ekumenik med vissa kyrkor som gäller i debatten, framförallt den romersk-katolska, de ortodoxa samt Church of England. Det finns fler kyrkor, bland annat flera som faktiskt också, t.ex. godkänner kvinnliga präster och biskopar och viger homosexuella. ELCA tog beslutet bara för någon månad sedan.

2. Dessa kyrkor som "gälls", framförallt romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna, har generellt sett inte samma syn på frälsningsvägen, kyrklig organisation, ämbete och nattvard som vi har. Även om många av dess skillnader är möjliga att komma runt eller samtala om tycker jag att det är rätt märkligt att vi som en evangelisk-luthersk kyrka ska anpassa vår ordning och teologi efter dem.

3. Om vi alla alltid skulle vänta in varandra skulle Guds folk stå och stampa på samma fläck. Var går gränsen? Eller ska vi backa? Kanske upphäva 1958 års beslut, eftersom det finns syskonkyrkor i t.ex. de baltiska länderna som inte accepterar kvinnliga präster? Så länge vi har olika kyrkor får vi snällt ta och acceptera att vi kommer tycka och tro många olika saker.

4. Och en sista invändning (för den här gången?): Det är alltid vi som ska anpassa oss till dem, i retoriken. Inte förhör sig påven ängsligt om vad vi tycker om något han planerar? Nej, företrädarna för "de klassiska kyrkorna" (uppenbarligen gick tidsfristen för att få kalla sig klassisk ut någon gång före 1517) hör av sig och har åsikter om våra förändringar. Eventuellt. Men om vi ska vara helt ärliga är oron för deras upprördhet rätt obefogad. Vi är ju ändå inte en "riktig" kyrka, vad vi hittar på är rätt så oväsentligt.

Jag hårddrar detta lite. Men om vi är övertygade om ett besluts riktighet (och det är ju där skon verkligen klämmer, inte sant?) bör vi utan problem kunna leva med att det alltid kommer finnas folk som inte köper vår bedömning. Det kan ju inte hindra oss från att göra vad vi tror är rätt.