barn och bibel

Igår var Birger Olsson, professor emeritus i NT i Lund, här i församlingen och hade en föreläsning om barn i Bibeln. Det var spännande, framförallt för att det blev tydligt hur oerhört radikal Jesus var i sin syn på barnen. Hans samtid, och även hans efterföljare, såg barn som icke-individer, sådana som skulle tuktas till mänsklighet, som skulle agas så att de kunde bli produktiva medborgare.
Jesus såg dem som förebilder, och som några som hörde hemma hos Gud.

Birger illustrerade detta med hjälp av ett av Bibelns läskigaste "barncitat": Syr 30:1-2, 8-13.
Vers 9-10 låter så här:
"Kela med ditt barn, och han blir en skräck för dig, lek med honom, och han blir din sorg. Skratta inte med honom, ty då får du lida med honom, och till slut sitter du där och gnisslar tänder."

Kontrasten till evangeliet om Jesus och barnen kunde inte bli större:
"Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem."

Och ändå tog det oss cirka 1950 år innan vi i Sverige förbjöd barnaga. Och ändå är det i större delen av världen inte bara tillåtet, utan till och med rekommenderat, att slå sina barn. Jag tror att Jesus skulle ha en hel del att säga om det.

cry baby

Jag är så gråtmild. Mm, det förvånar kanske en och annan som känner mig lite grann, men så är det. Jag gråter ganska lätt, och ganska ofta. Jag har försökt intala mig att det är nyttigt att vara i kontakt med sina känslor, och det är det väl, men det är lite löjligt ibland.
Två absolut säkra knappar att trycka på för att se till att dammarna öppnas är:
1. Bröllop på film. Störtlöjligt, javisst, men det är något med alla de där förhoppningarna och det vackra och... Nåja. Usch. Glöm att du läste det här.
2. Korsfästelsen. Japp. Varenda gång jag läser, hör eller ser om den resulterar det ofelbart i en klump i halsen. Det skäms jag inte för. The Passion of Christ var rena näsduksorgien. Men visst blir det en smula komiskt när jag sitter och ser Jesus Christ Superstar. På scenen dansar discobrudarna, Judas struttar runt i sin änglakostym, och jag gråter för att de är dumma mot Jesus. Det är tur att jag som regel är ledig på fredagarna, annars skulle jag regelbundet göra bort mig varje påsk...

hellre i washington

Jag vet att jag gör skillnad. Dagligen. Framförallt dagar som den här, med begravningar och möten med småbarnsföräldrar, varav två med snart förestående dopbarn. Men, men, ändå. Mitt i tröttheten och stressen, mitt i glädjen över att vara behövd och älska sitt arbete...
nog skulle jag hellre varit i Washington DC idag. I'm just sayin'.

holy chaos

You know that kind of worship service that just goes smoothly? When everything works, and you look at the time afterwards and can't believe more than an hour has passed? Well, this one was not one of those.

This was a joint effort thing, a huge service with lots of people. A third of the congregation were children, and another third were elderly. We had two really messy and chaotic liturgical parts (the baptismal remembrance and candle lightning) when long lines formed down the aisle. The church was full of noise, babies crawled and ran everywhere. The whole thing took an hour and fifteen minutes. Nothing ran really smoothly, yet nothing went wrong. The mood was great, people smiled and sang. Yeah, it was holy chaos, a feast in the house of the Lord. It was utterly wonderful.

papper

Hon lade fram sitt paper till slut, prästflickan. Och det gick alldeles utmärkt. Nu är hon till och med lätt sugen att fortsätta med grävandet och funderandet...kanske är det så att hon redan har ämnet för sin magisteruppsats klart? Den som lever får se.

globetrotter

Idag kommer lilla lillasyster hem från sin fyramånadersresa runt världen. Hon har besökt Thailand, Indonesien, Mexiko och USA och lärt känna precis hur mycket folk som helst.
Hon åkte själv - hur modigt är inte det! Men jag tror inte att hon har varit ensam särskilt många timmar under resans gång. Hennes facebooksida är full med nya vänskaper, och än talas det om dykning på Koh Tao, än om sufande på Giliöarna.

Min lilla lillasyster. Hon som en gång tyckte att charter till Cypern var höjden av resa, är nu en riktig backpacker, en globetrotter. Härligt! Nu ska jag bara nästla mig med nästa gång hon åker...*ler*

dödslinje

Jag har ett något kluvet förhållande till deadlines. Jag avskyr dem, men verkar inte riktigt kunna prestera något bra utan dem. Lustigt då att jag gett mig in i ett yrke där det krävs prestation på utsatt datum i stort sett hela tiden (i form av predikan). I vilket fall som helst lämnade jag, efter mycken möda och slitande av hår, in mitt paper i religionssociologi (på ledarskapsprogrammet) igår.
Det är lustigt hur det är mycket roligare att studera ämnen som religionssociologi nu, efter att ha varit ute i arbetslivet ett antal år (nio år igår, faktiskt). Det känns relevant nu på ett sätt som det aldrig gjorde förr.

Detta innebär att jag har en underbart ledig helg framför mig. Nu ska jag lägga ner min bodhran och istället bege mig hem till en vän där resten av familjen befinner sig. På vägen ska jag nog ta och bjuda mig själv på lite torkad ingefära. Det förtjänar jag.

one step forward, two back?

This here clergy chick is tired. Yes, the holiday season has been fun, but it has also been strenuous, both personally and in a way workwise. I have been working one or two days, then had one or two days off. And as much as it's nice and restful with that kind of rhythm, that bone deep relaxation that comes after a week or so off has not arrived.
So, I'm tired, and know that this will be a superfun and joyous Spring with lots of celebrations, since my congregation celebrates it's 60th birthday, and our church's 50th, but I also know that it will be wraught with work. And studying. And family asking for a piece of the mama/wife.

But there are also outlets. I'm learning how to play the bodhran. I and a friend will take a class in church embroidery (yes, extremely nerdy). And there will be some visiting friends. Yeah, I'll manage, 'cause it's all fun, and all good. And 'cause I know there is God in it too.

bom, bom, bom låter stora trumman

Familjen tittar med något matta ögon på mamman som djupt koncentrerad traskar runt i lägenheten med sin trumma fasthållen mellan armbågen och kroppen, ena handen delvis tryckt mot trumskinnet på baksidan, andra handen håller "the tipper" och slår rytmen, om och om igen. Dam-di-di-dum-di-di-dam. Då och då muttrar mamman missnöjt, när tippern släpas mot skinnet istället för den eftertraktade studsen. Hon tar nytt grepp, och slår igen. Dam-di-di-dum-di-di-dam. Det är bara att konstatera att det inte är fullt lika lätt att spela bodhran som man kanske tänker sig.
Mamman rynkar pannan, lägger undan trumma och tipper och ruskar händer och armar som protesterar mot de ovana rörelserna. Läser lite kurslitteratur, pratar lite med familjen. I huvudet låter det dam-di-di-dum-di-di-dam. Mamman plockar upp trumman igen. Familjen himlar med ögonen. Dam-di-di-dum-di-di-dam.

Övning ger färdighet, tänker mamman. Dam-di-di-dum-di-di-dam.

favoritlåten

Dottern sjunger för sig själv medan hon plockar undan sitt Playmobil:

Mamma mia, hé ah go again,
mai, mai, hao kanaih wozest you?

Mamma mia, hur ah go again,
mai, mai, hau caneveh lettu go.

Japp, Björn och Benny, det är vad som händer när man skriver låtar som bara är för catchy. Men helt fel på det är hon inte, tycker den stolta modern.

la prima

Gårdagen var mysig. Vi firade med två andra barnfamiljer mitt i ett villaområde. Alla grannar stod för pangandet, vi nöjde oss med att skicka upp en vacker khom loy.

Menyn:
Förrättstallrik med marinerad och stekt halloumi, thailändsk räkboll smaksatt med ingefära och chili, kycklingspett marinerat i rosépeppar, kaffe, koriander och citron samt en basilikacrème med bröd att doppa i den.

Huvudrätten var en gumbo med kyckling och stark korv, serverad med basmatiris och en sallad på machésallad, avocado och broccoli.

Och till dessert serverades en exotisk gino, där täcket istället för traditionell vit choklad bestod av kokos, mjölkchoklad, färsk ingefära och farinsocker. Till denna smarrighet serverades vaniljglass.

Och så pratades det, spelades spel, dracks champagne och hades bara allmänt trevligt.

Idag var jag ensam uppe klockan åtta. Barnen, som alla somnat ungefär kl två, sov, de vuxna sov, endast prästen var vaken.... Jag begav mig till Malmö och stor festlig musikhögmässa för att fira församlingens födelsedag. En härlig gudstjänst blev det (om än hur lång som helst) med väldigt mycket folk för att vara en nyårsdag.

Nu ska det vilas. Det här året har börjat bra.