kikärtssoppa i fastetid

Fastan skall i år, liksom tidigare år, i detta hushåll iakttagas genom att de vuxna inte inmundigar fast föda efter lunch. Många soppor och smoothies blir det följaktligen. En favorit är denna vagt marockanska kikärtssoppa (receptet ursprungligen från en Viktväktarkokbok, men det är förenklat till nästan oigenkännlighet).

2 burkar (800 g) kikärtor (ja, du kan ta torkade också, 200 g, men det är så meckigt). Ordentligt sköljda.
1 burk krossade tomater
4 vitlöksklyftor, finhackade
torkad spiskummin och koriander, ca en tsk av vardera (typ)
1 liter grönsaksbuljong
lite margarin eller olja
pressad citron, ca en halv
salt och peppar, om du vill

Mixa hälften av kikärtorna med hälften av buljongen. Ställ åt sidan så länge.
Fräs vitlöken i margarinet/oljan. Pudra över kryddorna. Fräs tills det doftar, häll sedan över tomaterna. Koka några minuter, och tillsätt sedan de hela kikärtorna och resten av buljongen.
Sjud på svag värme fem minuter.
Häll sedan i de mixade kikärtorna. Koka upp igen.
Smaksätt med citronsaften, salt och peppar.

Servera med riktigt gott bröd, om du äter fast föda, dvs... Bon appetit, och hoppas att din fasta blir god!

uh-huh

Semi-sjuka modern vänder sig till dottern efter middagen: Har du ätit semla idag, S?
Dottern: Nää.
S-s modern till maken: Har du då?
Maken: Nej, tyvärr.
S-s modern: Det har jag...men nog borde vi äta semlor idag? Det är ju ändå fettisdagen...
Maken och dottern: Mmm.
S-s modern: Men då måste man ju troligen ta sig till 7-11...*suckar lite trött, och väntar på chevalerskt erbjudande*
Maken till dottern: Kan inte du gå och köpa semlor?
Dottern: Ja! Om jag får ta med mig en stol.
S-s modern: Eh...javisst. *ler åt sin knasiga dotter*

Dottern börjar kånka stolen (stor vit karmstol) tvärs över köket. Under tiden säger s-s modern: Fast jag har inte pengar på mitt kort.
Maken: Näää, inte jag heller.
S-s modern: *suckar* Jaha, ja, då blir det väl inga semlor.

Vänder sig om, och där står en glädjestrålande femåring med ett konditoripaket i famnen. Med semlor i. Mamma ordentligt lurad, dotter minst lika nöjd. Oh ve, vad ska det bli av detta lilla lögnaktiga barn?

Och semlorna var goda.

backlash?

Går förbi barnen i skolkorridoren. De är på väg från lunchen. En lärare sticker ut huvudet och ropar:
"Loke! Du skulle ju torka!"
Loke kommer tillbaka. Kanske jag inbillar mig, men han ser onekligen rätt busig ut. Passande namn.
Läraren säger till honom:
"Och Freja också!"
Och en vitblond tös följer efter Loke.

Det enda man undrar är om de har klasskompisar vid namn Balder, Frej och Idun också?

esto mihi

Kärlekens väg... Det säger en hel del om vår värld när kärleken måste vandra en stenig väg som avslutas med en våldsam död. Det säger en hel del om mänskligheten att de som hade mött kärleken ändå inte förmådde leva den.

Och det säger en hel del om Gud att vägen ändå vandrades, döden ändå genomleds, och livet skänktes även till dem som hade flytt.

stilla dagar

Vi hade en härlig semester i hufvudstaden. Det är skönt med goda nära vänner.

Nu är det några dagar kvar av semestern. Jag är ambitiös och pluggar lite grann. I vardagsrummet bygger maken och dottern en legostad. Ena katten slöar på ett element, den andra funderar på hur hon ska kunna lägga sig över alla mina papper på samma gång. Ute snöar det, jag har en halvfull (japp) kaffemugg bredvid mig och i stereon snurrar Detektivbyrån. Livet skulle säkert kunna vara än bättre, men det är en smula svårt att komma på hur, så jag nöjer mig med att vara nöjd.

Och för övrigt finns det ett ställe utanför Mjölby som heter Normlösa. Dit skulle inte jag flytta *ler*

stockholmare

Vi hade ett familjeråd. Maken och jag pratade om ekonomin, ur synvinkeln "Hur mycket semester akn vi unna oss?", dottern stod på huvudet i soffan. Sedan försökte vi bestämma oss för var vi skulle åka. Nordtyskland? Danmark? Kortskidsemester i Halland? Eller, som vanligt, Stockholm?
Dottern skanderade, fortfarande huvudståendes: "Stockholm, Stockholm, Stockholm!" Hon är ju trots allt en tvättäkta 08-a.
Efter mycket dividerande blev det Stockholm och vännerna här. Som vanligt under sportlovet. Och väl här är det så skönt!

Detta måste vara världens vackraste stad.
Och dessa vänner är så nära familj det går (och när barnen gifter sig blir vi släkt på riktigt, moahahaha!).

Idag: Skansen, och födelsedagsfirande av maken. Hurra, hurra, hurra!

där alla är som folk är mest

På väg till Stockholm stannade vi i Linköping. Vi brukar göra det, Max ligger så behändigt till, men den här gången bestämde vi oss för att slå två flugor i en smäll och äta och handla present på IKEA.
Det var naturligtvis sjukt mycket folk. Det tenderar ju att vara det på det varuhuset på lördagar, men så länge man inte stressar upp sig går det bra. Vi satt i restaurangen (jag åt kryddig pasta med yoghurt, helt ok, och dottern och maken stoppade i sig klassikern köttbullar med potatis och brunsås) och tittade på folk runt omkring.
Och det slog mig. Alla människor såg ut som om de kunde vara bekanta, men inte var det. Utseendena var så...vanliga, på ett behagligt sätt. Visst, det fanns långa och korta, mörka och ljusa, gamla och unga, män och kvinnor, coola och töntiga...alla sorter, men i någon slags "vanlighetsspektrum", ingen som riktigt stack ut. Inklusive oss, förstås.
Jag pekade ut min iakttagelse för maken, som efter att ha sett sig omkring höll med. Det sägs ju ibland att Enköping är den mest typiska svenska staden, men skulle det kanske kunna vara Linköping? Eller är det för att vi var på svenssonstället nummer ett - IKEA? Fast jag har inte upplevt det lika tydligt i Malmö eller Stockholm. Intressant var det i alla fall.

ovanor

Miriam utmanade mig:

“Bloggaren skriver ned 8 av sina ovanor. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 ovanor. I slutet av inlägget skriver du minst 8 personer som du utmanar.”

1. Jag har en patologisk oförmåga att hålla ordning på mitt skrivbord, mest pga en ovana att alltid vänta med att placera saker där de ska vara...
2. Jag kollar facebook alldeles för ofta.
3. Jag använder alldeles för många engelska uttryck när jag pratar. All the time.
4. Jag hakar upp mig på när folk stavar fel, eller säger honom istället för han eller använder skiljetecken på fel sätt...jag är en språkfascist, om än inte purist.
5. Jag river av mina naglar. Inte så att de blir jättekorta och nerbitna, men de får inte vara ojämna, och finns det ingen nagelfil i närheten så...
6. Jag stänger inte av min mobil, har den bara på ljudlöst. Precis som en tonåring.
7. Jag lägger mina använda-men-inte-smutsiga kläder i en hög på min stol, och blir skogstokig när jag inte hittar saker i högen.
8. Jag somnar när någon talar för länge och för entonigt. Detta gäller såväl föreläsningar och sagoberättande som predikningar...

Såja. Det var ju inte så värst besvärligt. Men jag tror att jag låter bli att namnge någon. Men svara gärna, du som vill, och lämna en kommentar så att jag får reda på det, och kan få kika in i de mörka skrymslena i ditt liv!

pink Fender

Last night I chatted with some ycw friends. We were united in our sermonizing angst, and discussed how one can avoid the feeling of saying the same thing over and over again, week after week. One of them suggested that we could give each other themes or words to incorporate in the sermon, which (stupid) I thought was excellent. Subsequently, since I was the first one to be preaching, I was given the fantastic words "pink fender".


Pink Fender. Thank you so very much, dear, dear sisters. Not.

But it worked out really great. I talked about how we can spread the gospel, and used Symeon and Hanna in the temple as examples. Some people stand on mountaintops and shout it out, others tell the people they meet. You use whatever voice or talent you have. You can even write songs about it, and play your pink Fender when spreading the word.

So there. Now...what should the next preacher talk about?

han är min sång och glädje

Så var det dags: den första stora jubileumshelgen.
Vi har redan "rivit av" tre jättegudstjänster det här året (födelsedagen 1/1, jubileumsårets invigning 6/1 och dopfesten 18/1) och i helgen var det dags för den första av fyra jubileumshelger, med temat Sjung!
Vi klippte pappersbokstäver, skrev böner, gjorde skyltar, handlade mat, rekryterade frivilliga, valde körstycken, bar ut den första bänkraden... Hela veckan före var ett enda förberedelsekaos.
Gullan Bornemark kom och ledde barnkören, hennes dotter Eva ledde kören med de "ovana", en av våra fd organister ledde den som var riktad mot körvana sångare, och vår kantor småbarnen med föräldrar. Vi var över 130 körsångare i alla storlekar och åldrar som hade en fantastisk lördag ihop, och sedan firade en jublande högmässa (med enkel, vacker nyskriven liturgisk musik, komponerad av Eva B) i sångens tecken på söndagen. Och trots att vi var så många i de olika körerna, var de övriga gudstjänstdeltagarna än fler. Och det var leenden överallt.

Ja, det var sannerligen en fest!

Nu ser vi fram emot nästa härliga helg, med temat Berätta! i april. Då kommer en av mina favoritbarnboksförfattare, Ulf Nilsson (Adjö, herr Muffin), och leder workshops och föreläser.

tröttfniss

Maken läser fel bland annonserna i sidebaren på Aftonbladets sajt: "Det har aldrig varit så lätt att träffa sniglar som nu". Hihihi. Nähä, där ser man. Slemmigt.

haremsbyxor

Alltså, jag förstår inte riktigt haremsbyxorna. Det är helt enkelt inte speciellt snyggt med grenen i höjd med knäna. Det var inte snyggt på åttiotalet, och det är inte snyggt nu. Vadan detta utbrott, frågar sig kanske någon läsare. Jag har varit på modemässa i Köpenhamn, och tro mig, om det är något klädesplagg som fullständigt dominerar modet är det just haremsbyxorna eller deras ännu fulare storasyskon jumpsuiten (dvs haremsyxor man kan dra upp så att det blir liksom en ärmlös overall).

Nu ger jag er tillstånd att häckla mig obarmhärtigt om jag en dag dyker upp i haremsbyxor. Helomvändningar har skett förr. Maken retar mig fortfarande för mina kategoriska avvisanden av kilklackarna. Förr har jag även rynkat på näsan åt klackar överhuvud taget, åt empireskärningar och åt rött på blondiner. Åsikter är lätt att häva ur sig, men när jag har sett någonting tillräckligt ofta ruckas liksom dessa åsikter, och till slut står jag där och stirrar med begär på ett par röda kilklacksskor...

Inte för att detta kommer hända med haremsbyxorna. Aldrig i livet. Tror jag.

juggling

Right now, my desk is a complete mess. I come to work, and immediately go to church for morning prayer, or join a meeting of some kind, or sit down to plan something. Then I visit my office to put down one pile of papers, and pick up the next on the way to the next meeting.
There's just a lot going on, and I'm juggling several projects at the same time. But my desk suffers. And I get frustrated because I don't find things quickly enough. And when the work day draws to a close, I prioritize the loved ones instead of organizing.

But soon...after this weekend...after I've...then I'll fix it, then I'll clean up. Soon. But not today. Gotta go to a meeting.

barn och bibel

Igår var Birger Olsson, professor emeritus i NT i Lund, här i församlingen och hade en föreläsning om barn i Bibeln. Det var spännande, framförallt för att det blev tydligt hur oerhört radikal Jesus var i sin syn på barnen. Hans samtid, och även hans efterföljare, såg barn som icke-individer, sådana som skulle tuktas till mänsklighet, som skulle agas så att de kunde bli produktiva medborgare.
Jesus såg dem som förebilder, och som några som hörde hemma hos Gud.

Birger illustrerade detta med hjälp av ett av Bibelns läskigaste "barncitat": Syr 30:1-2, 8-13.
Vers 9-10 låter så här:
"Kela med ditt barn, och han blir en skräck för dig, lek med honom, och han blir din sorg. Skratta inte med honom, ty då får du lida med honom, och till slut sitter du där och gnisslar tänder."

Kontrasten till evangeliet om Jesus och barnen kunde inte bli större:
"Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem."

Och ändå tog det oss cirka 1950 år innan vi i Sverige förbjöd barnaga. Och ändå är det i större delen av världen inte bara tillåtet, utan till och med rekommenderat, att slå sina barn. Jag tror att Jesus skulle ha en hel del att säga om det.

cry baby

Jag är så gråtmild. Mm, det förvånar kanske en och annan som känner mig lite grann, men så är det. Jag gråter ganska lätt, och ganska ofta. Jag har försökt intala mig att det är nyttigt att vara i kontakt med sina känslor, och det är det väl, men det är lite löjligt ibland.
Två absolut säkra knappar att trycka på för att se till att dammarna öppnas är:
1. Bröllop på film. Störtlöjligt, javisst, men det är något med alla de där förhoppningarna och det vackra och... Nåja. Usch. Glöm att du läste det här.
2. Korsfästelsen. Japp. Varenda gång jag läser, hör eller ser om den resulterar det ofelbart i en klump i halsen. Det skäms jag inte för. The Passion of Christ var rena näsduksorgien. Men visst blir det en smula komiskt när jag sitter och ser Jesus Christ Superstar. På scenen dansar discobrudarna, Judas struttar runt i sin änglakostym, och jag gråter för att de är dumma mot Jesus. Det är tur att jag som regel är ledig på fredagarna, annars skulle jag regelbundet göra bort mig varje påsk...

hellre i washington

Jag vet att jag gör skillnad. Dagligen. Framförallt dagar som den här, med begravningar och möten med småbarnsföräldrar, varav två med snart förestående dopbarn. Men, men, ändå. Mitt i tröttheten och stressen, mitt i glädjen över att vara behövd och älska sitt arbete...
nog skulle jag hellre varit i Washington DC idag. I'm just sayin'.

holy chaos

You know that kind of worship service that just goes smoothly? When everything works, and you look at the time afterwards and can't believe more than an hour has passed? Well, this one was not one of those.

This was a joint effort thing, a huge service with lots of people. A third of the congregation were children, and another third were elderly. We had two really messy and chaotic liturgical parts (the baptismal remembrance and candle lightning) when long lines formed down the aisle. The church was full of noise, babies crawled and ran everywhere. The whole thing took an hour and fifteen minutes. Nothing ran really smoothly, yet nothing went wrong. The mood was great, people smiled and sang. Yeah, it was holy chaos, a feast in the house of the Lord. It was utterly wonderful.

papper

Hon lade fram sitt paper till slut, prästflickan. Och det gick alldeles utmärkt. Nu är hon till och med lätt sugen att fortsätta med grävandet och funderandet...kanske är det så att hon redan har ämnet för sin magisteruppsats klart? Den som lever får se.

globetrotter

Idag kommer lilla lillasyster hem från sin fyramånadersresa runt världen. Hon har besökt Thailand, Indonesien, Mexiko och USA och lärt känna precis hur mycket folk som helst.
Hon åkte själv - hur modigt är inte det! Men jag tror inte att hon har varit ensam särskilt många timmar under resans gång. Hennes facebooksida är full med nya vänskaper, och än talas det om dykning på Koh Tao, än om sufande på Giliöarna.

Min lilla lillasyster. Hon som en gång tyckte att charter till Cypern var höjden av resa, är nu en riktig backpacker, en globetrotter. Härligt! Nu ska jag bara nästla mig med nästa gång hon åker...*ler*

dödslinje

Jag har ett något kluvet förhållande till deadlines. Jag avskyr dem, men verkar inte riktigt kunna prestera något bra utan dem. Lustigt då att jag gett mig in i ett yrke där det krävs prestation på utsatt datum i stort sett hela tiden (i form av predikan). I vilket fall som helst lämnade jag, efter mycken möda och slitande av hår, in mitt paper i religionssociologi (på ledarskapsprogrammet) igår.
Det är lustigt hur det är mycket roligare att studera ämnen som religionssociologi nu, efter att ha varit ute i arbetslivet ett antal år (nio år igår, faktiskt). Det känns relevant nu på ett sätt som det aldrig gjorde förr.

Detta innebär att jag har en underbart ledig helg framför mig. Nu ska jag lägga ner min bodhran och istället bege mig hem till en vän där resten av familjen befinner sig. På vägen ska jag nog ta och bjuda mig själv på lite torkad ingefära. Det förtjänar jag.