Idag fyller min syster år. Grattis, tjejen!
Att hon fyller år idag har blivit en praktisk förklaring till att jag knappt någonsin varit Lucia. Det var ju liksom alltid hon. Jag gnäller inte, det är ok, men frågan är:
Är luciavarandet ett lika stort trauma för svenska flickor som prom queen för amerikanska?
Församlingens luciafirande i söndags var jättevackert, stämningsfullt, religiöst (ja, för det är då verkligen ingen självklarhet) och helt fullsmockat. En tjej ur ungdomskören var Lucia och alla var nöjda med att det var hon. Hon sjunger bra, och är supertrevlig, en sån som alla gillar.
Förr hade vi Lions och företagarföreningens luciafirande. Men efter åratal av snygga, men icke-sjungande, lucior som blivit framröstade, och organisatörer som vägrade ändra på något och inte ville lämna något inflytande till körledaren osv, tröttnade vi och bad dem ta sitt luciafirande någon annanstans. Och sedan dess har lusseandakten bara blivit bättre.
Och Lionslucian? Ingen aning om vart de tog vägen. I år har det inte ens funnits några affischer uppsatta.
3 kommentarer:
Liknelsen med prom queen är nog värd att begrunda...
Annars är ju Fröjas katt ett paradexempel på återanvändning och överlagring av myter i flera led.
Kattera drar hennases vagn, nämmeligen.
Åh, Göran, fick inte du heller vara lucia ;o)?
Just det ja, kissekatterna... Visst är det skojigt med hur mycket synkretism vi dras med i vår tradition, och sen har vi fräckheten att rynka på näsan åt brasilianska präster som extraknäcker som candomblé eller santería-prällar...eller för all del halloween!
Neej!
Lustigt nog var det ingen som tänkte på det...
Men vad synkretism anbelangar så hänger ju mycket på vad man ser, och man ser ju bara det man ser...
Det lär skall hava varit Kejsar Ludvig den nyplatonistiske (alltså kallad den fromme) som sken-kristnade den keltiska övergångstiden (= vår jul) till All Hallows Eve.
830-40 eller så.
Skicka en kommentar