Två exempel på age-ism (att man behandlas sämre pga sin ålder) har jag sprungit rakt in i idag:
1. Hemtjänsten. Dessvärre har jag ett flertal gånger hört vittnesbörd om dåligt fungerande hemtjänst. Det kan finnas massor av orsaker, från bristande personligt ansvar, tidsbrist och en ledning som misstror sina anställda så till den milda grad att de räknar halvminutrar, men någonstans verkar det vara något som inte fungerar. Gamla blir illa behandlade, eller i värsta fall, inte behandlade alls. Det är inte ok. Ett samhälle ska inte bedömas utefter BNP eller dylikt, utan efter hur det behandlar sina svagaste, bland dem de äldre. Gör bättring!
2. Äldre kollegor. Där står jag på begravningskapellet och pratar med kollegor från en annan församling. Vi har aldrig träffats förr, och en av dem säger till den andre att h*n är den bäste prästen i deras församling, på grund av "livserfarenheten". H*n drar dessutom slutsatsen att det är åldern som ger livserfarenhet. Och h*n fortsätter prata om hur den är så ovärderlig, mitt framför ansiktet på mig, som är yngre än någon av deras kollegor. Kalla mig petig, men då blir jag sur. Är det verkligen så att jag skulle vara en sämre präst på grund av min ålder? När blir man bra då? Händer det magiskt vid 50, 60? Personen i fråga verkade inte förstå att ung ålder till trots kan man bära på massor av livserfarenhet. Det är inte ovanligt att en yngre person faktiskt har mer av "användbar" livserfarenhet än en äldre, av en massa olika slag (fd narkotikamissbrukare t.ex., eller en till synes så banal sak som att ha rest väldigt mycket).
Nä, dylika fördomar är så dumma. Bedöm mig efter prestation och inte ålder, tack!
8 kommentarer:
Det handlar inte om ålder, men vad ska man skylla på när ålder är det enda man har ;-)
Tycker det är helt hemskt hur man kan behandla gamla människor. Min farmor har hamnat där "mellan stolarna" FY tusan!
För övrigt håller jag med dig angående det sista. Jag tycker också människor blir extra nedlåtande om det handlar om unga kvinnor. Vi kan ha stor livserfarenhet ändå!
Kloka tankar!!
http://ettarigoteborg.blogg.se
Håller med du!
Jag håller med helt. Dessutom handlar det om att kunna använda den livserfarenhet man har, som ung eller gammal, och om erfarenheten är stor eller liten, på bästa sätt. Det är en konst att kunna omsätta sin livserfarenhet i praktiken i möten med andra människor.
Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, tro och renhet.
(1 Tim 4:12)
En fridfull julhelg till dig och din familj, Maria
önskar
Cecilia
Amen!
Tror att livserfarenheten kommer vid en sådär 52 1/2 års ålder, oavsett om man suttit hemma hela livet och inte "råkat ut för" någonting alls.
Jag brukar undra när det är meningen att man skall skaffa sig livserfarenheten om man inte får prova...
Tyvär är det ju så att vissa barn har mer av "livserfarenheter" än vad en själv har...
det finns en scen i Roy Anderssons film Sånger från andra våningen som behandlar detta, man leder in en ung flicka i ett rum med äldre personer och ska försöka förklara för henne varför hon ska offras.
Kvinnan säger till den unga flickan
- ja det här tanterna och farbröderna i det här rummet har läst ALLA böcker och dom vet väldigt mycket (ja nästan alla iallafall, säger någon av dem)
- och så får vi inte glömma erfarenheten (ja just det erfarenheten, den är mycket viktig...)
/Martin
Skicka en kommentar