för en gångs skull...

...kommer här julbönsbetraktelsen (med små och stora) i den här bloggen, istället för i prästflickalster. God jul!


Igår satt jag med min dotter och tittade på Fem myror är fler än fyra elefanter. Precis på slutet är det julklappsutdelning hemma hos Magnus, Eva och Brasse. Eva får två foton, Magnus en ny slips och hatt och Brasse, han får ett lok och ”det finaste man kan få” – en korv.

Jag vet inte hur det är med er, men för mig är faktiskt inte en korv det finaste man kan ge eller få. Korv är mumsigt och bra, riktigt fint faktiskt. Men ingenstans på min önskelista för den här julen står korv med. Och ändå är inte Brasse den ende som verkligen älskar korv. Även Kommandoran i berättelserna om Emil är galen i korv, och hamnar i varggropen för att hon velat ta korven som Emil satt där som bete för vargen. För henne är inte den där korven en bra sak, precis som det för oss kan vara så ibland att vi glömmer att vara försiktiga eller ens snälla när vi vill ha något alldeles för mycket. Och då kan vi också råka illa ut.

Men när vi snart går hem för att fortsätta julfirandet tror jag att många av oss går hem för att bland annat äta korv. Helst prinskorv, eller hur? Kanske skulle det vara så att om vi hade gått till stallet där Jesus låg i krubban, så hade vi inte haft med oss tjusiga dyra presenter, utan lite blöjor, en haklapp och tre prinskorvar. Vad tror ni? Prinskorvar för världens kung, för Guds son, som föddes natten mellan julafton och juldagen för så länge, länge sedan.

Men trots vad alla föräldrar säger, vill jag ändå säga här idag att det bästa och finaste med julen inte är att ge presenter. Det är faktiskt inte heller stämningen, de vackra ljusen, musiken eller godiset. Det är inte att träffa familj och vänner. Det är inte ens korven.
Nä, det bästa med julen är att få.

Det är att få kärlek och omtanke.
Att få kramar och pussar.
Och mest av allt, att få den största och bästa och finaste julklapp någon någonsin har fått – Jesus själv. För när han föddes där i stallet, var han Guds gåva till alla oss människor, för att vi skulle kunna komma närmare Gud, för att vi skulle få komma till Gud. Och det, Brasse och Kommandoran, det är faktiskt finare än korv. Rätt mycket finare.