julsmärta

Trots att det borde vara lika smärtsamt jämt, är det just är i juletid som det gör lite extra ont när inte relationerna med alla ens familjemedlemmar fungerar som de borde.

Just hemkommen från julfirandet med ena familjen sitter de senaste dygnens känslor och funderingar kvar som det där paulinska törnet i köttet. Det gör rent kroppsligt ont när man ser en älskad familjemedlem störta mot sitt eget fördärv, och när man är fullständigt oförmögen att göra någonting. Jag varken kan eller vill berätta här vad som händer, men om du har en liten bönesekund över i helgerna som kommer, ägna den gärna åt en sorgsen och vilsen själ som inte lyckas hitta rätt, varken runt sig själv eller i förhållandet till de som bryr sig och vill hjälpa.

Den här människan behöver framtidstro, tilltro och lugn så mycket, och jag ber och hoppas att Gud ska gripa in, när inte vi kan.
Jag ber och hoppas att Gud ser och hör, när inte vi orkar.
Jag ber och hoppas att Gud kan hjälpa personen att få livet tillbaka.
Jag ber och hoppas att Gud kan rensa och rena, när frestelsen och smärtan är för stor, och den lätta utvägen bara är en tunt förklädd ruin.