åh! wow. upptäckandens tid är ännu inte förbi

Jag blir helt andlös av spänning och lycka när jag ser det här: http://www.expressen.se/nyheter/1.1180659/djungelfolk-pa-bild-for-forsta-gangen

Hela min uppväxt läste jag om upptäcktresanden som levde med primitiva stammar, jag drömde om expeditioner, såg The Mission om och om igen (och lyssnar ofta på den fantastiska musiken), läste till och med lite socialantropologi på universitetet... Det är någonting med de okända folken som fascinerar mig så oerhört. Vilken perfekt start på en rolig helg!

jag vill bara ha Jesus!

Smyglyssnar när dottern har kallat till sig sin far (hon ligger i sängen, det är snart dags att sova).

Fadern (med trött röst): Ja?
Dottern: Jag vill inte ha den här boken!
Fadern: Nähä?
Dottern: Jag vill bara ha böcker med Jesus!

Boken som ratades handlade om kyrkmöss. Antingen är dottern en profet, eller så måste det till lite ecklesiologisk undervisning här hemma. Men stolt som en tupp (eh...höna) var modern!

kyrkans framtid och schlagerfestivalen

(Alltså, maken min gav mig rubriken, sedan skrattade han ondskefullt, och nu sitter jag lite på pottkanten...)

Ok, here goes. Ja, kyrkan har en framtid, och jag tror att den är ljus. Jag är en hopplös, eller snarare hoppfull, optimist. Bara vi håller fast vid kärnan - vår tro på Jesus som Herre, bara vi fortsätter be, bara vi firar gudstjänst istället för att producera densamma, så är vår framtidsdag ljus och lång.

Och en av de få kopplingarna jag kan hitta till schlagern just nu är väl också den - det finns framtid i det. Men skillnaderna är stora även vad gäller det, jag tror nämligen inte att schlagerfestivalen har med evigheten att göra... Fast det är klart, spektakulära kläder (fast vi har ju lite mer kläder på oss i gudstjänst...), stora gester och någon slags gemenskapskänsla kanske också kan räknas på likhetskontot.

Men om jag då skulle skriva något om ESC i övrigt, gillar jag det nya konceptet med alla länder i semifinaler, eftersom man då får höra allihop och inte bara de som råkade vara lite mindre usla förra året. Perrelli gör det väl helt ok, och hon borde klara sig rätt bra, men om jag skulle utnämna någon egen favorit blir det nog...Israel, Serbien, Armenien, Frankrike eller Grekland. Jaja, jag vet, det var lite för många, men det går ju inte att tävla i musik ;o)

funny how small the world is

Yes, you guys, here's another post in English. Made another new English-speaking friend yesterday, gotta keep up with this internationalization of my circle of friends, and update this blog a little.

And talking about this new friend of mine, it keeps on amazing me how small the world is, and how we're all connected in one way or another. Most of the times it isn't circumstance, but sometimes the connections are just weird and funny.

Like the time when me and a friend met the brother of my then boyfriend. In Ireland, without having met before. I just recognized him from some picures.

Or when it turns out one of my friends have been working in the same place as my vicar. I never knew before.

Or when people know people, and other people loves the same places as I do for the same reasons (and I'm not talking big cities, but small, pretty unspectacular spots).

Or someone is related to someone I have met in a totally different context, and another person knows someone I know well.

Ah, it's wonderful, this feeling of connectedness. No man, or woman, is an island. Or Iceland, haha.

inkarnationen hela året om

Att fira Jesu födelse borde ju vara aktuellt hela året, den är liksom förutsättningen. Därför har jag fortfarande min pyttelilla plastkrubba framme på jobbet, men nu har jag sett något jag vill ha ännu mer: Alessis porslinsvariant. Är den inte den finaste krubban någonsin?

episkopal, javisst

Det är visitation i Malmö nu, och biskopen har valt att visitera hela Malmö under ett tema: Kyrka i mångfaldens Malmö. Till en början var jag lite tveksam, men jag har faktiskt blivit lite imponerad dessa dagar. Inte så mycket av arrangemanget som sådant, som av biskopen själv.

Antje vet vad hon vill. Hon är inte rädd för att uttrycka det (tex blev det ganska klart att hon anser församlingsindelningarna i Malmö vara rätt förlegade, och det har hon ju rätt i) även om det skulle vara kontroversiellt. Hon är intelligent och intellektuell, verbal och ödmjuk. Och så är hon helt enkelt trevlig.

Igår var det stor festhögmässa, och efteråt skulle det "minglas" med biskopen. Och om vi ska vara helt ärliga, ville de flesta migla, men bara med biskopen, medan biskopen minglade med en hel massa människor, inte minst "det vanliga kyrkfolket". Bra jobbat Antje!

försommar i bilder

På jobbet i torsdags var det varmt, alldeles precis lagom varmt för att vår egenbetitlade expeditionshäxa skulle kunna ligga i solen och vänta i telefonkö.


Den lediga fredagen inleddes som vanligt med frukost på stan med god vän och hennes bebis. Han hade i sin tur närkontakt med vilda (nåja) djur i fontänerna på Gustav Adolfs torg (och med tanke på att det är pingst, var ju Rs närhet till anden alldeles ypperlig! :o).


Fredag eftermiddag hade familjen picknick och plaskdammsbad i Folkets park. Där såg det ut så här om man låg på rygg och tittade rakt upp, och sämre färg på himlen har man ju sett.


Lördag var det konfirmation, och då var jag så upptagen att jag inte hade tid att fota.
Men söndag var det återigen picknick, den här gången i Pildammsparken. Där såg himlen ut så här, inte heller så illa.

det här med korta kjolar

Alltså, jag är verkligen ingen modeikon. Jag vet vad jag gillar, har hyfsad känsla för trender och framförallt vad som faktiskt passar mig, men ändå, det mesta funkar och jag reagerar rätt sällan över vad folk har på sig. Hey, jag bor i Malmö och på Möllan, här går det inte att gå omkring och förfasas.

Men ett antal gånger de senaste dagarna har min inre Prada-djävul, min snobbiga och överlägsna ytfixerade tant kommit fram. Och skälet har varje gång varit muskorta kjolar i kombination med strumpbyxor.

Först ska det sägas att vääääldigt få människor kommer undan med att ha superkortkort överhuvudtaget (undantagen är småbarn och några få modellslanka 17-åringar), och att det faktiskt är i stort sett nödvändigt att ha strumpbyxor till (av rätt uppenbara skäl, det förhindrar eventuella indiskretioner). Men.

Ska man ha så kort kjol (trots att man inte borde) ska man verkligen se till att grenen på strumpbyxorna 1. håller sig på plats och inte glider ner nedanför kjolkanten, och 2. inte är förstärkt och därmed syns oerhört väl (framförallt om 1 redan har inträffat).

En annan sak som inte heller är snyggt är leopardfärgade tights i kombination med shorts och decimeterhöga klackar. I själva verket är väl den enda gången som leopardmönstrade (eller något annat djurmönster) tights inte får en (mig) att tänka på...eh...working girls, är när de kombineras med trasiga jeansshorts och DrMartens. Men det är en helt annan gnäll-drapa.

nostalgi

Rensar i påsarna i källaren. Öppnar en, där ligger dotterns avlagda kläder i storlek 50-56. Helt nyfödd var hon då. Öppnar en annan, där finns de som hon hade som ettåring, byxorna hon sprang omkring i när vi var i Hong Kong. Öppnar en tredje, där är klänningen hon hade när E döptes. Allting doftar svagt av källare, allting måste tvättas igen. Men jag blir stående med de mjuka små kläderna och minns. Ett minne för varje plagg, och så de där hon faktiskt aldrig hann ha för att hon växte för fort, eller för att vi fick dem för sent. Jag längtar egentligen inte tillbaka, men jag minns.

Så vad ska jag nu göra av dem? Jag sorterar efter storlek, efter färg, efter umbärlighet. En liten hög av kläder blir kvar: de som jag aldrig kan tänka mig skiljas ifrån, de som ett eventuellt småsyskon kan få ha. Men resten - minnen till salu. Till salu till någon som inte minns vad de har varit, till salu till någon som kommer att koppla sina egna minnen till dem. Trots allt är de ju bara kläder.

Barnet som minnena rör har jag kvar.

Gud och det onda

Det är lite underligt, tycker jag, att de som verkar bekymra sig mest i frågan om Gud och det onda och det som brukar kallas teodicéproblemet, verkar vara en del ateister.

Jag skulle vilja hävda att problemet bara är ett problem om man tror på Gud.

Och i nästan ännu högre grad är problemet ett problem om man inte riktigt kan bestämma sig för om man tror eller ej. Då blir frågan brännande - hur ska man kunna tro på en Gud som uppenbarligen tillåter så mycket ont?

För mig som troende är, åtminstone just nu, frågan en icke-fråga. Jag tror att Gud aldrig orsakar det onda, och att Gud kämpar aktivt mot det onda, men att h*n inte vill tvinga sig på oss och vår fria vilja, och därmed är begränsad i sitt handlingsutrymme. Och jag tror att jag inte kan förstå mycket av det som händer. Och jag tror att världen är lite skev, lite skadad genom det som kallas arvssynden (och det handlar inte om något äpple, utan om människans dragning till de snabba enkla lösningarna som så lätt för oss bort från Gud).

Men för en ateist? Varför möts jag om och om igen av ateister som tar upp teodicé? Varför bryr de sig, om det inte är för att få mig att tänka om? Och i så fall, vart tog alla de fina orden om att alla ska få tro, eller inte tro, på det sätt de själva vill vägen?

Strunta i att tala med mig om teodicé om du bara vill ifrågasätta min tro, strunta i det om du tycker att det borde bekymra mig. Det har det gjort, men nu kan jag leva med att inte ha alla svaren.
Nej, tala med mig om Gud och det onda om det är något som faktiskt bekymrar dig.

för er som känner min make...

Barnet (pekar på hörselskydd för barn): Vad är det där?
Maken: Det är för barn, när man behöver skydda deras öron. På konserter och så.
Barnet: Jag vill ha sådana.
Maken: Varför det? Du behöver ju inga.
Barnet: Jo, för du pratar så högt.

nina simone

Igår var jag och ett par vänner på En afton med Nina Simone på Debaser här i Malmö. Nina själv är ju dessvärre inte längre i livet, men Nina Ramsby, Rebecka Törnkvist, Jenny Wilson, Titiyo mfl tolkade hennes låtar med den äran.
Och sedan dansade vi till halv tre. Några ur the Ark dj'ade, och det var gammal soul, funk och 60-talspop hela natten. Det är skönt att inte längre vara 20 och behöva tänka på hur snygg man är när man dansar, vi bara släppte loss och hade precis hur kul som helst!

Men idag kan jag knappt prata och har fortfarande ont i fötterna (det där med hur snygg man är kanske inte var helt sant, eftersom jag hade lite för höga klackar...). Men det var verkligen, verkligen så roligt att det var värt det. Och idag är ju slött och skönt, det här med att demonstrera har jag inte ens dåligt samvete för att jag struntar i. Men vi bakar i alla fall första maj-tårta, en stjärnformad!

Och dagen till ära - Nina Simone med Sinnerman: