musiken i mitt liv

Jonatan utmanade mig:

Den nya utmaningen går ut på att man ska lista fem låtar som man förknippar med någonting annat. Det kan vara en period i livet, en person, en känsla eller... vad som helst egentligen. Du listar alltså låtarna samt berättar vad du förknippar dem med.

1. Ein bisschen Frieden. Tysk melodifestivalsvisa som i Sverige nog mest är känd som En liten fågel. Den sjöng jag som sexåring (?) högt och klart på Solliden (slottet på Öland) så att mormors ögon tårades och morfar var stolt som en tupp. I caféet. Kan tänka mig att det fanns en och annan där som gärna hade sluppit min redan då höga stämma, men de som spelade roll var glada. Så glada faktiskt att mormor skulle få ett kassettband (Posten hade på den tiden band med tillhörande kuvert, så att man kunde spela in en hälsning och skicka, mycket charmigt) med mig sjungandes sången, men vi hann aldrig skicka det eftersom hon dog hastigt. Vemodiga minnen.

2. Buffalo Stance - Neneh Cherryh. Jag köpte hela Raw Like Sushi när jag var på konfaresa i Eastbourne 89, och fortfarande kan Buffalo Stance framkalla känslan av ensamhet. Det var ingen särskilt kul resa, men redan då hade jag god musiksmak ;o)

3. Wind of Change - Scorpions. Jaja, där kom god smak och bet mig i örat. För mig är den här låten på något sätt motsatsen till (egentligen oerhört mycket bättre) Buffalo Stance, eftersom den är förknippad med gymnasiet, nära vänskap och massor med kul. Framförallt ser jag skolan Nic's trappor med de gråblå räckena framför mig.

4. Once upon a Dream från Askungen (eller är det Törnrosa). Tro det eller ej, men detta är min och makens bröllopsvals. Den och bröllopsvalsen ur Gudfadern. Härliga, glada minnen, vår bröllopsfest var fantastisk!

5. Härlig är jorden, psalm 297. Jag tror alla präster, och de flesta kyrkisar, har minnen till den här psalmen. För mig är den speciell eftersom den har gjort en resa inom mig; från absolut avsky under många år efter min älskade mormors begravning (mm, den spelades på fiol), till att idag vara en av mina favoriter, mest för att den är så starkt förknippad med min prästvigningsdag, då vi samlades utanför kyrkan och sjöng så att hela Luleå måste ha hört, men även för att den helt enkelt är så härlig att sjunga.

Sedan finns det en massa hedersomnämnanden: egenkomponerade truddelutter till dottern, folkmusik som för mig tillbaka till Jonatans och A's soffa i Lund, Peterson-Berger som omedelbart placerar mig på Frösön,franska chansoner på gitarr som gör att jag hamnar under Eiffeltornet och blir friad till, Ace of Bases The Sign som förföljde mig en hel tågluff... Ja, det finns mycket.

Men jag låter bli att skicka vidare. Ta dock gärna upp tråden om du vill!

kampen mot ondskan

Att tro att djävulen finns är väl inte särskilt...modernt. Men det gör jag. Det är lite för viktigt, helt enkelt. Och om det predikar jag i morgon. Predikan finns här, läs gärna!

prästchic

Eh, what? Jag promenerar omkring på stan i Stockholm på jakt efter en födelsedagspresent till maken, och vad får jag se? På grandpa på Kungsholmen säljer de uppenbarligen prästskjortor. Tillverkade av Whyred. Det är ju inte utan att man undrar lite. Jag misstänker ju att det är en konstig slump att designerna på Whyred bara råkade komma på en "ny" krage som ser ut precis (nästan i alla fall, frimärksöppningen var lite i smalaste laget) som en prästskjorta. Men det förstås, nu kan man känna sig lite småtrendig när man går "avkragad" på stan...

homeward bound

I've had a couple of days off, and spent them on a trip to my former home town, and capital of Sweden, Stockholm. Not that I've actually have seen a lot of this fantastic city this time, since I've been cooped up at the home of one of my best friends, doing near to nothing.

But that's the point of great friendship, isn't it? When you don't really feel the need of activity, when it's fine just sitting in a sofa all the day, almost not talking, while more or less coughing and sneezing children crawl all over us. And when you leave, it feels like days well spent, although my back aches from sleeping on the floor and my very sleepy eyelids keep getting in the way of what ever I'm watching, since I'm not accustomed to the habits of a seven month baby any more (and especially said baby's habit of waking up far, far too early in the mornings). Yes, days well spent.

And I even got to co-arrange a surprise party for my husband's 37th birthday, got to meet some of my favourite ex-co-workers, and talk to some of the fantastic kids that were my main concern when working in my former parish. Days well spent indeed.

And J, here's the very public excuse: I just delivered those earrings, E, it was Js idea and she paid for them. So thank her. I'll just stand here with the stupid hat on.

det blir lite tyst

Prästflickan är ledig i nästan en vecka och tänker åka till Stockholm med familjen för att hälsa på vänner. Det blir bra, det.

fall

Jag tror på hela FN-projektet. Jag tror verkligen att det är bra att ha en plats, och en organisation, där representanter för hela världen samlas och pratar om sådant som är viktigt för hela världen. Egentligen tror jag på det.
Men.
När jag ser dokumentärer som den jag just sett på Kunskapskanalen, om Darfur och FNs totala handlingsförlamning, blir jag bara så ledsen och arg och frustrerad. 4 år och hur många hundratusen döda som helst, och ingen gör något. Ingen är väl för mycket sagt, egentligen, visst fanns det de som såg och försökte påverka det internationella samfundet att ingripa, men politisk kohandel och egennytta kom emellan.
Något måste ju göras åt systemet. Gång på gång förlamas Säkerhetsrådet av medlemmars veto (och hur kommer det sig att Ryssland och Kina alltid ska skydda alla skurkar?), gång på gång vägrar medlemsstater att betala det som de har lovat. Urk, det är så man kan kräkas.

Världen är fallen. Även FN består av en massa fallna människor, söndriga och sig själva, sitt folk och sitt land närmast. När ska vi lära oss att grannen är lika viktig som jag?

soscochohlolagogeror

Alltså, det är ju samma grej varje år. Det börjar, scenen är ganska ful, en massa människor viftar hysteriskt, programledaren är rätt kul (men inte för kul, då blir det folkstorm). Bifigurerna är rätt pinsamma, och om det är någon pausunderhållning som har något med dans att göra över huvud taget, är den riktigt attans pinsam.

Och så sätter då sjungandet i gång, och det första bidraget känns alltid lamt och trist. Men efter några bidrag, och en rejäl volymhöjning på tv'n, är man liksom inne i det och nynnar med lite grann. I snabbgenomgången inser man att det där första trista bidraget faktiskt var rätt ok, och att den favorittippade låten alltid är alldeles för hypad.

En sak som alltid stämmer, dock, är att kalkonen verkligen är en kalkon.
Och att alldeles för unga artister med för mycket proffsighet är nästan lika läskiga som alldeles för erfarna dansbandsångare med en låt rakt ur den europeiska enande-euforin i början av nittiotalet. Jan Teigen, kom tillbaka!

Och en annan sak som alltid stämmer är att folk röstar mer på person än låt. Ärligt talat. I love Europe? Är inte vi det mest EU-skeptiska folket inom unionen, tillsammans med danskar och engelsmän? Och ja, jag vet att det finns en massa länder som ännu inte är med i EU, bla bla bla, men ändå.

Ja, det är förunderligt, detta. Lördagarna är uppbokade flera veckor framöver, för visst tittar jag. Men en sak undrar jag verkligen över: Amy Diamond, hon som alla liknar vid Carola (och det stämmer ju, mycket Häggkvist-vibb är det, hon kommer nog också skämmas över kläderna om tio år), från frikyrko-Jerusalem aka Jönköping och med samma typ av leende, hade hon också Bibeln med sig bakom scenen? Jag hoppas lite, det erkännes.

fastedax igen

Jag tycker om fastan. Det är så skönt med det uttryckliga, med att tron en gång om året i alla fall får påverka vardagslivet så tydligt, till och med göra det lite besvärligt.

I år, som förra året, fastar vi så här:
1. Ingen fast föda efter lunch. Alltså mycket soppor och smoothies (fasta bitar i soppor är ok, bara man inte häller ner en hel grillad kyckling ;o).
2. Inget godis eller sötsaker överhuvud taget.

Den kristna traditionen är ju annars att man avstår kött under fastan (därav karneval - carne vale = köttet farväl), men eftersom det äts så himla lite kött i det här hemmet ändå, skulle det inte kännas särskilt meningsfullt, därav den här varianten. Tidigare år har vi bland annat avstått kaffe (men det höll inte) eller allt animaliskt (kul, men riktigt jobbigt). Den här varianten började vi med förra året, och vi insåg att det var en lagom nivå för oss.

Och just det ja, traditionellt har ju söndagarna varit fastefria (uppståndelsedagen ska man inte fasta), men vi har ruckat lite på det på så vis att det kan vara en annan dag istället, så gör vi det inte för jobbigt för icke-fastande vänner eller familj som kanske vill bjuda på middag. Fastan ska ju inte drabba andra, bara mig själv.

fjortisar

Idag träffade församlingspedagogen och jag en sjundeklass från en av skolorna i församlingen för en temadag runt respekt och olikheter. Det var riktigt superduperkul! Så här lade vi upp dagen:

9 Hej! Presentation, lite lätt om hur dagen kommer se ut. Namnlekar och en fjantig, släppa loss-lek.
9.20 Sticket. MOD-övning runt fördomar och förförståelse. Jätteroligt!
10 Gruppsamtal om regler hemma och i världen.
10.20 Lyft i storgrupp, lite prat om lagar och varför de finns.
10.40 Samarbetsövning (håll tändsticka mellan fingrarna och gå ner på knä, och sedan upp igen)

11-12 Lunch (de gick till skolan, vi pratade och funderade medan vi åt medhavt)

12 Övningar (byt plats med den du ser på, ordna efter längd, ögonfärg och födelsedatum i tystnad)
12.30 Hyreshuset. Ungdomarna fick lite information om nio olika sökande till deras lediga lägenheter, och skulle sedan rangordna. Hysteriska diskussioner. Och värre blev det när vi gav dem mer information.
13 Uppsamling i storgrupp. Lite prat om hur (och om!) man får bedöma människor i en sådan situation.
13.20 Heta stolen-övning om människovärde och olikheter. Diskussionerna fortsatte.
13.45 Uppsamling. Ett ord om dagen-runda. Vi tackade och eleverna gick hem 14.

Det är så roligt att göra sådant här! Och även om det i stort sett är samma grej som med en konfirmandgrupp, känns det alltid spännande att "utsätta" ett nytt gäng för tänkandet och övandet.

skön helg

Igår var sötaste kantorn RB på besök (sorry, kantor RT ;o), vi åt middag och spelade spel. Det är alltid roligt när människor man tycker mycket om, i det här fallet R och maken, träffas och gillar varandra. Det var till och med alldeles för trevligt, R lämnade oss kl. 2.20...

Men trots detta var jag uppe med tuppen (nåja, klockan åtta), och var i kyrkan en timme och tjugo minuter senare. Idag assisterade jag "bara", men då celebranten/predikanten är ny på tjänsten, och jag skulle sjunga litanian var det lika bra att vara där i mycket god tid. Det blev en härlig gudstjänst, mycket få missar från någon av oss.

Och sedan fortsatte sällskapsspelandet med andra vänner. Nu är det inte mycket energi kvar. Men det gör inte särskilt mycket, det är söndag kväll och jag har inget jag måste göra.