soscochohlolagogeror

Alltså, det är ju samma grej varje år. Det börjar, scenen är ganska ful, en massa människor viftar hysteriskt, programledaren är rätt kul (men inte för kul, då blir det folkstorm). Bifigurerna är rätt pinsamma, och om det är någon pausunderhållning som har något med dans att göra över huvud taget, är den riktigt attans pinsam.

Och så sätter då sjungandet i gång, och det första bidraget känns alltid lamt och trist. Men efter några bidrag, och en rejäl volymhöjning på tv'n, är man liksom inne i det och nynnar med lite grann. I snabbgenomgången inser man att det där första trista bidraget faktiskt var rätt ok, och att den favorittippade låten alltid är alldeles för hypad.

En sak som alltid stämmer, dock, är att kalkonen verkligen är en kalkon.
Och att alldeles för unga artister med för mycket proffsighet är nästan lika läskiga som alldeles för erfarna dansbandsångare med en låt rakt ur den europeiska enande-euforin i början av nittiotalet. Jan Teigen, kom tillbaka!

Och en annan sak som alltid stämmer är att folk röstar mer på person än låt. Ärligt talat. I love Europe? Är inte vi det mest EU-skeptiska folket inom unionen, tillsammans med danskar och engelsmän? Och ja, jag vet att det finns en massa länder som ännu inte är med i EU, bla bla bla, men ändå.

Ja, det är förunderligt, detta. Lördagarna är uppbokade flera veckor framöver, för visst tittar jag. Men en sak undrar jag verkligen över: Amy Diamond, hon som alla liknar vid Carola (och det stämmer ju, mycket Häggkvist-vibb är det, hon kommer nog också skämmas över kläderna om tio år), från frikyrko-Jerusalem aka Jönköping och med samma typ av leende, hade hon också Bibeln med sig bakom scenen? Jag hoppas lite, det erkännes.