resa bort

1. Aaaargh! Katterna! Våra kattvakter är ju borta. Hur ska vi lösa det? Svärföräldrarna förbarmade sig. Puh.
2. CD-spelare till dottern. Ja, hon är bara 4,5, men hon äääälskar sina cd-sagor. Och om det gör 4,5 timmar på tåget mer uthärdliga, då attans är den befogad. Men...
3. Vadå, inga bärbara cd-spelare? Ja, vi vet att det är lite stenålder över dem, men det görs faktiskt fortfarande skivor, framförallt lyssnar många på böcker så... men visst, vi letar vidare.
4. Tack, Teknikmagasinet (även om er slogan "meningen med livet" är lite i häftigaste laget,va?!).
5. Packa, packa.
6. Eh...flytta bilen, långt bort. Ja, för på vår gata städas det minsann den fjärde, och då är vi borta. Så nu får maken åka och lämna den i typ Holma eller någonstans där det städas i slutet av månaden istället för i början.
7. Sista minuten-uppdaterande och fixande på datorn (kommer jag ha abstinens? Vad i hela fridens namn får dig att undra det?).
8. Oj då, biljetterna. Packa dem också. Och eventuella presenter (eventuella för att de som ska få dem kanske skulle kunna läsa detta, även om de kanske befinner sig i ödemarken...).

Jaja, det är ju ingen jorden runt-resa. Sex dagar i Stockholm, liksom. Men när vi reser, då ska det göras ordentligt. Lika bra att stressa upp sig redan.

first impressions of THE movie

1. I'm not one of the die hard Sex and the City fans. There, I've said it. I've seen quite a lot of episodes, have enjoyed the glamour and fun, but never really got stuck. Therefore, I probably wouldn't have gone to see it if it hadn't been for my dear friend K, who is a fan, and her friends, who were all going, and kindly invited me to join.

2. But, I must say, the movie was truly enjoyable. I think there were about seven or eight per cent men in the audience. More than I expected, especially since the woman in the ticket booth remarked that she was surprised there were so many women in Malmoe...
I digress. The movie was good, and it was good because of the setting, the pacing, the funny moments, the clothes and shoes... And the characters are really likeable, which basically is the main reason people watch the show, and subsequently, the movie.

3. But. The acting is so-so, and the plot basically just more of what we've already seen. No real development, and thus the movie feels like a very, very long episode of the tv-show. It's a shame, they've could have done more.

4. I like that the actors and actresses finally look their age. Well, as much as can be expected, at least.

5. And I know someone who knows someone in the movie (and tv-show)!

6. And finally, something that hit us: Where are the families? Don't these women have mothers, brothers and aunts? Don't they have other friends? Why do they sit alone on New Year's (yeah, spoiler, I'm sorry)? I know a relative or two have showed up in some episode, but the women are basically family-less (not counting the families they start). It's strange.

klänningar och klackar

I kväll ska jag se Sex And The City med en bunt väninnor. Naturligtvis är det dresscode på denna föreställning (ja, informell då, vi har bestämt oss), det är det nog på alla SATC-föreställningar ;o) Klänningar och klackar, trevligt att få använda de tjusiga skorna lite grann.

Jag har gått från att vara ganska mycket av en pojkflicka, till att vara en stereotypisk "kvinna", inser jag nu. Jag gillar högklackade skor. Jag gillar klänningar. Jag känner mig snygg med klackar och klänning. För tio år sedan skulle jag fnyst åt det, nu överväger jag just nu om jag ska gå ut på stan och köpa ännu ett par skor. Det är ju rea...och jag har inga gråa...

Uff. Men så är det, man förändras. Insidan är förhoppningsvis densamma, ungefär, och tvärt emot vad mitt ungdomligare jag skulle hävda, är inte mitt högklackade jag mer fåfängt än mitt DrMartens jag (jag har kvar dem, dock, de kommer ut då och då), men hur den fåfängan uttrycker sig skiftar. Och bara den insikten är väl ett ålderstecken om något!

a challenge concerning gratitude

Miriam challenged me...
So, here goes. Ten things I'm grateful for:

1. God.
2. Grace.
3. My wonderful, funny, cute and smart little daughter.
4. My patient, caring and loving husband.
5. The church in general, and Church of Sweden specifically.
6. My co-workers, clergy and laity, that make work so fun.
7. Old friends that stay on. Loyalty and love.
8. New fabulous friends, that mean more and more for each day.
9. Mom. What a woman. And my sisters. And my wonderful (step)dad.
10. Summer: strawberries, sun and spare time.

This challenge then goes to... Karin, Alex and Patrik. And no, you don't have to do it in English!

chatt

Idag har jag chattat i tre timmar, nej tre plus en timma, med andra medlemmar i the Young Clergy Women project. Det har varit vansinnigt roligt, inspirerande och förvirrande. Vid något tillfälle var vi elva-tolv stycken som alla "pratade i munnen" på varandra, men det fungerade.

Det är roligt att upptäcka hur lika vi är, hur mycket humor vi delar, och hur mycket vi kan vara varandra till stöd. Mm, jag gillar internet! Och jag ser verkligen, verkligen fram emot att åka till USA i sommar och träffa några av dessa fantastiska kvinnor i "verkligheten".

FRA

Jag tillhör de där bloggarna som, till min skam, aldrig bloggade om FRA-lagen innan omröstningen. Jag vet inte riktigt varför, kom inte riktigt på vad jag skulle skriva, men det är ju ingen ursäkt. Det hade räckt med ett simpelt "för övrigt tycker jag att FRA-lagen borde förstöras" eller något. Kanske trodde jag inte riktigt att riksdagen skulle vara så urbota dum att den skulle rösta igenom idiotin.

Men, jag skäms. Jag är en del av den tysta massan, de som bara stillatigande ser riksdagen rösta bort viktiga demokratiska principer. Och jag tänker inte köra någon slags "jag röstade inte på dem" á la EU-motståndarna, för även om det är sant vad gäller regeringen, gjorde jag ingenting nu, utom att gå med i ett par facebook-grupper. Mea culpa, mea maxima culpa.

I vilket fall som helst. Alla lagar kan rivas upp. Jag bara ber er, uppmanar er, att komma ihåg detta 2010. Det är bara två år kvar, minns att vi trots allt har makt att rösta bort dem (och tio sekunder efter att jag publicerat detta slutade länken funka...tur man inte är konspirationsteoretiker...mycket i alla fall) som röstade för detta. Minns.

Och för övrigt har deep.ed lagt upp en wiki om hur man sätter käppar i hjulet för FRA. Jag uppviglar inte till något här, kära smygläsande byråkrater, bara informerar...

Och till er dedikerar jag också denna Laleh-låt. Njut!

flower picking and pole dancing

(I wonder if I'll get more hits with that in the headline?)

So. Midsummer's Eve. Big, big thing in Sweden, basically the epitome of Swedish-ness. I never cared before, really, but having kids changes one's attitude towards things such as traditions.

We got up pretty early and started baking cakes. Because, as always, food is at the centre of this holiday, and we were ordered to bring something for "fika" (which, for those English-speaking readers of this blog who haven't encountered the word before, means coffee [or tea, juice or something else, but coffee is the common thing] and cake) and dessert. We made one chocolate and one cardamom cake.

Then, when all was done, we got in the car and went to the countryside. This is the second important thing about Midsummer - it should be celebrated outdoors as much as possible, preferably close to a tiny cottage in the countryside (lakes and woods or sea and cliffs are a bonus). Our friends own such a cottage, close to a lake, and thus we went there.


When we got there, and the flag was hoisted, the eating started. Herring in a thousand different marinades, salmon (smoked and raw spiced), new potatoes boiled with dill, meatballs (yes, they are just as common and important as the Muppet Show hinted), eggs with roe, strawberry cake and of course beer and schnapps. And there comes the third important Midsummer tradition - alcohol, preferably really strong alcohol. Yes, people really feel bad the day after, and yes, lots of children are born in March the year after. After all, this is an old heathen fertility festival, even if we in the Church of Sweden try to celebrate it as a feast of creation.


Now, after the food has been eaten, it's time to go pick flowers. One of the traditions around Midsummer's Eve is picking seven flowers and sleep with them under the pillow, which will make the girl sleeping (yes, only girls, or to be honest, only maidens) dream of her husband to be. But this wasn't about this, we picked flowers for the Midsummer pole. It's been quite hot in Sweden lately, so we found very few flowers, but enough for the pole itself (no rings, as is traditional). Then we tied them to the pole together with lots of leaves, and raised the pole. And then, of course, we danced around it. The dances are silly, and we wondered which sick and twisted mind wrote some of the songs, but it's tradition, so... (and this could be one of the reasons people feel a need to drink?).


After this, more food. Potato salad, and sausages (not as traditional), and strawberries with cream (very, very traditional).

And then, after an hour or so, we went home. Tired, and pleased with our ridiculously traditional Eve, and happy about being able to ignore traditions for another six months.

att ge order

Jag fick en utmaning från Charlotte Therese...

“imperativ (lat. (modus) imperativus ‘befallande (modusform)’, av impero ‘befalla’, ‘föreskriva’), modus som anger uppmaning, förbud, vädjan, råd etc. I satser med imperativ är subjektet (som syftar på lyssnaren) ofta underförstått: Skynda dig! Skynda er!
I svenskan är imperativformen identisk med verbets presensstam: hoppa!, vänd!, se!, skriv!, spring!
Så nu lyder ni: stoppa in er själva i ett nötskal och blogga om vad ni skulle ge för fem olika order till omgivningen om ni kunde.
Ju mer egoism, desto bättre!”

Ok...order alltså...

1. Sluta roffa åt er!
2. Ta ansvar!
3. Gå till gudstjänsten på söndag!
4. Be!
5. Tala om för någon att du älskar den!

Detta vad som var i huvudet just nu.
Och utmaningen går vidare till Hapax, Jonatan, Jeez och Miriam.

livsvisdom från Fidelia's sisters

Doing the Math on My Vocation
by an anonymous author

Why I should not be a pastor:
I stole money from an employer when I was in high school.
I had plenty of sex outside the sacrament of marriage.
Being a pastor feeds my big head.
I hardly ever pray.

Why I am a pastor:
God called me anyway.

(Fidelia's sisters = ett e-zine för Young Clergy Women project. Pinna dit och läs, skratta och gråt, många fantastiska artiklar skrivna av prästvigda kvinnor under 40. Och om du tillhör just den kategorin kvinnor, bli medlem!)

städrock

Denna vår/sommar har prästflickan fullständigt snöat in på 60-tals skjortklänningar i fina färger (också lite mer föraktfullt benämnda städrockar). Sköna, snygga och praktiska. Helst i bomull med härliga mönster. Just det ja, sedan är de ju billiga på second hand också. Senaste fyndklänningen kostade 129 kronor och är äppelgrön med vita blommor.

(och så känner sig prästflickan lite duktigt eko-medveten också som köper begagnat och inte gagnar storföretagen)

det var länge sedan...

...men nu finns det en ny predikan på prästflickealster! Läs gärna, kommentera gärna!

vill leka!

Det här såg jag och dottern idag när vi var i en leksaksbutik... Habegäret är mycket, mycket stort! Men nog kunde de väl satt på prällen liturgiska kläder (och lagt till kvinnohår som alternativ, men om man har lite Playmobilprylar hemma är det ju bara att byta)? I vilket fall som helst spelar leksaken också såväl Mendehlsson, Wagner som kyrkklockor.



ps. Huset vars tak skymtar under kyrkförpackningen verkade vara något slags festlokal/kapell med en borgerlig vigselförrättare (kan väl iofs också vara en pastor, men civilklädd var han i alla fall). Lovvärt, antar jag, men det hamnar inte på bild i min blogg ;o) ds.

tough calls

I'm filling in for my rector, who's on vacation. Me - the boss. And I like it, actually. It's fun, having a little more responsibility, a little more say-so. At least it's fun for a limited time, don't know about all the time, might be a little too much.

But, there's a down side to it as well. As the boss, you're expected to make the tough calls too, to decide things and tell people things that aren't necessarily what you or they want. So today I had to tell an acquaintance of mine that he/she wouldn't be called to interview for a position. It did not feel good, especially since I had been the one who had encouraged her/him to apply.

But I guess that's why rectors get more money. Like band-aids on the wounds of the soul, not healing them but making them a little more liveable. But boy, do they itch.

...och jag funderar...

...på om man skulle kunna betala Zlatan för att bli medlem i Svenska kyrkan? Eller lova honom att han inte behöver betala? Känns som att vi gärna vill ha den som hyllas som frälsare (märk väl med litet f) i vårt lag...*ler*

Nynnar.

Ingen kickar fotboll som han...

en liturgisk uppföljning

I gudstjänsten idag, i en kyrka jag inte besöker särskilt ofta, noterade jag flera utslag av personlig liturgi. Med det menar jag agerande bland församlingen, under vissa moment i gudstjänsten.
Jag var nog inte ensam om att knäfalla (ja, hurra för knäfall i bänkarna) under syndabekännelsen, men även under instiftelseorden märkte jag en betydande vågrörelse bland den gudstjänstfirande församlingen. Lite tagen på sängen blev jag (jag tänkte mig knäfalla vid elevationen, men de andra var på knä redan i början av instiftelseorden), men glad.
Och sedan såg jag också korstecken (numera nästan legio), mottagande händer vid välsignelse och förlåtelse, och en påfallande motvilja mot att sätta sig inför nattvardsbönen, osv.

Det är roligt, tycker jag, när människor hittar sina egna sätt att förhålla sig kroppsligt till liturgi och gudstjänst. Det skulle i alla fall jag tolka som ett behov av att fira gudstjänst med hela kroppen, att uttrycka sig själv och sin tro rent fysiskt, och jag tror att det är någonting som är djupt mänskligt, och någonting vi blev av med i och med den lutherska ortodoxin. Men nu är det tack och lov tillbaka. Fram för mer liturgi, och mer personlig liturgi (med reservation för när det liksom blir magi, eller tvång)!

Och jag skulle önska att de gudstjänstfirande på sätt och vis blev än friare i sitt förhållningssätt. Att det kunde kännas ok att stå upp under nattvardsbönen, att man inte skulle behöva ställa sig om man inte ville, att man skulle kunna tänka sig att falla på knä vid nattvarden även om det inte finns någon altarring... Att handla i gudstjänst är att handla inför Gud. Om det stämmer med de människor vi är, och med våra teologier, är mycket vunnet, och våra församlingar kanske kan fyllas av frimodiga människor som hittat sina egna sätt att prisa Gud mitt ibland alla andra.

ömma punkter...

En vän ifrågasätter sättet vi firar gudstjänst på. Från en liberal, högkyrklig och väldigt luthersk vinkel. Irriterande, eftersom jag skulle placera mig själv där också.
Han frågar varför diakonerna inte läser evangeliet. Han undrar varför vi har två präster i varje gudstjänst (tycker att det minskar lekfolkets betydelse). Han funderar över varför inte mässhaken är på hela gudstjänsten, och varför vi inte har procession varje söndag. Han lyfter på ögonbrynen när han hör att vi inte firar mässa varje huvudgudstjänst.

Och visst, en del av hans frågor kommer ur en annan liturgisk kontext, en annan kyrka, och en del ur det faktum att han dessutom har specialiserat sig på liturgi. Men ändå, lite kliar frågorna, eftersom jag kan hålla med om det mesta han säger. Jag argumenterar emot en del, men i slutändan blir det väldigt mycket känsla det handlar om.

Vi har två präster i varje gudstjänst inte för att det är nödvändigt, eller teologiskt särskilt motiverat, utan för att det är snyggt, och för att vi gillar det. Helt enkelt. Och där får jag till slut in en poäng, eftersom detta inte för oss innebär färre lekmän. Altaret är stort. Vi får plats.

Men processionerna, och mässan, och diakonernas del (fast evangeliet vill jag ha)... Jag får nöja mig med att konstatera att allt handlar om utveckling, och att vi strävar efter att göra gudstjänsten ännu mer till den fest och försmak av himlen som den ska vara. Det kommer. Sakristanerna och ministranterna är på väg, och det snart. Men än så länge är det en liten öm punkt, fast väldigt kul att diskutera.

det där ögonblicket...

...precis efter Bolibompa har börjat, och man kan lägga sig tvärs över sängen och sluta ögonen en liten stund, och vet att man inte är behövd just precis, just nu... Rätt så skönt är det ju.

playing games in Gothenburg

Back from a weekend in Gothenburg.

Every year we meet, somewhere in Sweden to play games (rpg's, board games etc), eat good food and simply hang out. It's fun, relaxed and the perfect way to catch up with dear friends who I don't run into that often.

Although, it must be said, 30 degrees (centigrade) and blazing sun is not the perfect weather for staying indoors and being nerdy, and thus me and the only other woman, and our little bunch of kids, spent some hours at the beach too.

But, boy, it is nice to be home! Being away is fun, sleeping on other people's floors is tolerable, and coming home (to the computer, my own bed, my own kitchen...)is probably the best part of the whole adventure. Almost, at least.