2008-06-08

en liturgisk uppföljning

I gudstjänsten idag, i en kyrka jag inte besöker särskilt ofta, noterade jag flera utslag av personlig liturgi. Med det menar jag agerande bland församlingen, under vissa moment i gudstjänsten.
Jag var nog inte ensam om att knäfalla (ja, hurra för knäfall i bänkarna) under syndabekännelsen, men även under instiftelseorden märkte jag en betydande vågrörelse bland den gudstjänstfirande församlingen. Lite tagen på sängen blev jag (jag tänkte mig knäfalla vid elevationen, men de andra var på knä redan i början av instiftelseorden), men glad.
Och sedan såg jag också korstecken (numera nästan legio), mottagande händer vid välsignelse och förlåtelse, och en påfallande motvilja mot att sätta sig inför nattvardsbönen, osv.

Det är roligt, tycker jag, när människor hittar sina egna sätt att förhålla sig kroppsligt till liturgi och gudstjänst. Det skulle i alla fall jag tolka som ett behov av att fira gudstjänst med hela kroppen, att uttrycka sig själv och sin tro rent fysiskt, och jag tror att det är någonting som är djupt mänskligt, och någonting vi blev av med i och med den lutherska ortodoxin. Men nu är det tack och lov tillbaka. Fram för mer liturgi, och mer personlig liturgi (med reservation för när det liksom blir magi, eller tvång)!

Och jag skulle önska att de gudstjänstfirande på sätt och vis blev än friare i sitt förhållningssätt. Att det kunde kännas ok att stå upp under nattvardsbönen, att man inte skulle behöva ställa sig om man inte ville, att man skulle kunna tänka sig att falla på knä vid nattvarden även om det inte finns någon altarring... Att handla i gudstjänst är att handla inför Gud. Om det stämmer med de människor vi är, och med våra teologier, är mycket vunnet, och våra församlingar kanske kan fyllas av frimodiga människor som hittat sina egna sätt att prisa Gud mitt ibland alla andra.

8 kommentarer:

Prästkandidaten sa...

Levitationen? Svävade de konsekrerade elementen runt fritt? Grymt imponerande!
I stort sett alla andra kyrkor tror jag prästen själv måste lyfta dem vid elevationen...
;-D

Maria sa...

*asg* ja, självklart! Svävande som Anden... Nä, jag skyller på att jag var trött, och har nu fixat.

Ulrika sa...

ja tänk om det kunde vara ett friare personligt sett att röra sig och med kropp och själ fira gudstjänst. Hos mig sätter sig alla reser sig alla och tja gör det mesta tillsammans samtidigt. Några korstecknar i och för sig. Men i övrigt är det nog bara jag som "använder kroppens rörelse" för att förstärka känslan av att fira gudstjänst och visa vördnad inför Gud. Dåligt uttryckt blev det men men...

Maria sa...

ulrika: nej, då, jag förstår precis. Visst skulle man önska sig lite mer frimodighet (detta kyrkord). Samtidigt finns det något vackert, både rent koreografiskt men även teologiskt, med den gemensamma rörelsen.

Församlingspedagogen sa...

Jag kommer genast att tänka på de ord som finns med i välkomst orden vid varje bön på Iona: "Do feel free to stand, sit och kneel as you feel appropriate"

Cecilia N sa...

Jag har nån liten egenliturgisk krumelur för mig: jag tuggar inte brödet eftersom inget ben skulle krossas i hans kropp. Oblaten får smälta i munnen.

Lite opraktiskt när man är utdelare och tar emot som näst sist ...

Jonas sa...

Roligt att höra att församlingen är med på det sättet, aktiva i liturgin, tillbedjan, och inte endast sitter ner om inte det står en asterisk i mässordningen.

Angående den eukaristiska bönen så är det väl rätt både att knäfalla och stå upp (med bugningar) och här ser man folk göra olika och det är helt ok tycker jag. Dock känns det för mig mer naturligt att knäfalla under Fader Vår.

Jonas sa...

Detta med att man tar av och på sig mässhaken har jag aldrig förstått det får någon gärna förklara. Är det för att särskilda Ordets Gudtjänst från den övriga gudtjänsten i mässan?! Låter nästan inspirerat av den tridentiska mässan.

Annars är det bra med två präster vid altaret, eller varför inte tre, eller med en diakon istället (som ska vara klädd i alba och stola). Jag ser positivt på en utveckling där kyrkvärdarna är mer vad man förväntar sig av en värd i allmänhet och att bruket av ministranter ökar.