Hade anställningsintervjuer igår till en pedagogtjänst här i församlingen. Det är roligt, men, ack, så svårt! Att sitta där, skärskåda varje ord och rörelse. Möter hon eller han min blick? Är det bara nervositet eller är den personen så svamlig? Personlighet eller kompetens?
Läskigt att bedöma människor. Om det hade varit jag, hade jag godkänt mig?
Vill ju inte säga nej till människor. Framförallt inte till de som desperat behöver ett jobb, men samtidigt passar inte alla för jobbet. Usch.
Nåja, det blir bra tror jag. Vi hittade flera vi kunde tänka oss. Så nu vidtar referensringande och funderande.
2 kommentarer:
Hm... min son har nyligen varit på flera intervjuer, bl.a. i kyrkan. Han har låååång erfarenhet av dylika tillställningar och tycker det är vidrigt när 7-8 pers sätter sig och glor på honom och ställer de mest delikata frågor.
Men - för 2 veckor sen var han på en superintervju, trevligt samtal om ditt och datt och jobb liksom i förbigående. Där kom han till sin fördel och fick jobbet. Halleluja!
Inte i kyrkan dock, på fritidsgård.
Själv har jag, trots att jag jobbat i 31 år, aldrig varit på en intervju...
Usch ja, jag tycker också att det är läbbigt, och vi försökte verkligen göra det så avslappnat som möjligt, men det är ju en bedömningssituation, det kommer man inte undan. Däremot är det klokt att komma ihåg att det inte bara är vi som anställare som väljer, vi vill ju också bli valda av den arbetssökande. Borgar för att man i vilket fall som helst vill vara trevlig.
Skicka en kommentar