Har mailkontakt med en tonåring som skadar sig. Då och då dimper det ner en ny berättelse om Xs liv. Det är så svårt, och hemskt, och tragiskt. Och det är så himla svårt att vara vettig och bra.
Helst skulle jag vilja ruska om X.
Skrika att det inte lönar sig.
Tvångsremittera X till en mottagning av någon slag.
Men jag vet ju hur det funkar. Har haft en hel del kontakt med deprimerade människor. Om mitt svarsmail kommer på en bra dag, då kanske det faktiskt gör någon nytta. Kommer det på en dålig... då lägger det bara sten på börda.
Och jag skriver om och om igen att X ska söka hjälp. Bra, professionell hjälp, sådan som vet vad det handlar om och kan behandla problemet, inte bara symptomen.
Och jag skriver att X är stark, att X kan ta sig ur mörkret.
Försöker stötta på varje sätt jag kan. Men det är så lite, och så långt bort.
Och X är ensam och rädd. Ledsen och sviken. Och det gör så ont.
Och jag kan inte göra något, inget sånt konkret som jag skulle vilja.
Och X har så många likar, så många som vänder all sin smärta inåt.
Och jag kan inte göra något, inget sånt konkret som jag skulle vilja.
Återstår bön. Det är i alla fall något.
2 kommentarer:
Att söka hjälp, är en nästan oöverstiglig mur för den som är i djup depression. Känner man sig mindervärdig och ovärdig, orkar man inte ta den första kontakten eftersom man anar hur man kommer att bli bemött.
Frågor som är ämnade att utgöra grunden för ett vårdsamtal, upplevs som okänsliga och irrelevanta. Hela tiden vill X bara gråta ut i en vänlig och trygg famn. Det behövs nog inte så många ord i inledningsskedet av återupprättandet. Det behövs nog mest uthållig empati.
Därefter tröst och därefter hjälp med hjälpsökandet. ”Hålla hand” är väldigt bra terapiinledning. Jag önskar att alla som behöver stödterapi, kunde få sällskap till det första besöket av någon de litar på och känner sig trygg hos.
X är antagligen alldeles för skör för att söka hjälp på egen hand.
Jag hoppas att du kan ge X modet att öppna sig för någon i den närmaste kretsen.
Tumhållning pågår!
Tack för tummar och kloka ord, Germund!
Jo, jag vet att det är svårt att söka hjälp, depression är en så gräslig sjukdom som ju styr hörseln också. Oavsett vad jag, eller någon annan, säger, går det att finna förakt i det, om depressionen får styra.
Vi jobbar på, X skriver, jag svarar. Dessutom har X lite hjälp på nära hand, så helt svart är det inte. Inte alla dagar iaf. Men något som också är svårt är att finna balansen mellan empati och medlidande. X behöver inte det senare, det bara bekräftar den sneda självbilden, men hur vara empatisk utan att vara "gullig"? En ständig balans.
Skicka en kommentar