Kom till ledarutbildningen igår kväll. Det satt, som vanligt, lite ungdomar och hängde i vårt vardagsrum (på jobbet alltså), och samtalsämnet var tvångstankar.
"Har du några tvångstankar, Maria?"
Jag mindes glatt kedjebrevet jag blev utsatt för (och utsatte andra för) för några månader sedan, och berättade så klart om min "räknehobby". De stirrade förfärat, uppenbarligen var jag värst dittills. Och sedan satte testandet igång.
"Församlingspedagog?"
"18."
"Du är ju helt sjuk! Ok, nicenokonstantinopolitanska trosbekännelsen?!"
"Umm... 42."
"Shit! Eh... flaggstångsknopputstrasa då?!?"
"24."
"Orkar inte ens räkna. Du är verkligen helt sjuk!"
Kan ju inte annat än hålla med. Men det är värst när jag är stressad. Antar att alla sådana här små ocd-s (obsessive compulsive behaviour) är det.
Men till min tröst är jag i alla fall högfunktionell. Andra, något besvärligare, egenheter som kom fram var "kan inte sova om jag inte har en kant av påslakanet mellan tårna" eller klassikerna "kan inte gå på strecken mellan gatstenarna" eller "måste gå endast på strecken på övergångsställen".
Och sen är frågan, när övergår något från att vara vanlig enkel skrock till att bli en ocd, som a-brunnarna t.ex?
1 kommentar:
Bokstavsräknare, det känner jag en till.
Själv är jag räknare. Jag hatar all slags matematik, men när jag skär något till maten, eller ja - vad jag än gör, så räknar jag. Men minns förstås inte alls hur många gurkskivor det blev, eller hur många stolpar jag åkte förbi...
Nej, jag har inte sökt för det....:)
Skicka en kommentar