helg - inte vila!

Lördag: sorgehussamtal, dop, vigsel och andakt på äldreboende.
Söndag: högmässogudstjänst, dop, sorgehussamtal och kvällsmässa.

Helg = ledighet. Pyttsan. Men så är det att arbeta i kyrkan. Skillnaden från vad "alla" andra tror, är att vi dessutom också jobbar under veckans andra dagar.

Den här veckan har jag hittills varit med och lagt min dotter en gång, i måndags. Inte heller i kväll hinner jag hem. Funderar på att hålla henne hemma från dagis i morgon (min enda lediga dag) för att öht hinna träffa henne den här veckan. Får väl se, det blir iaf tidigare hemgång för prinsessan.

firade...

...fössledag igår. Mycket avslappnad historia. Jobbade relativt kort, handlade, och gjorde sedan tårta (fuskvarianten med köpt botten och pulverchokladfromage) med gårdens barn.
Dottern: "Maaaammaaaa, jag vill hälla."
Annat barn 1: "Jag med!"
Annat barn 2: (ohörbart bakom nappen, men troligtvis något i stil med barn 1)
Ömma modern: "Ok. Häll mjölken, K."
Dottern: "JAG VILLE HÄLLA!"
Ömma modern: "Varsågod S (dottern), häll pulvret."
Annat barn 2: (ohörbart bakom nappen, men indignerat och troligtvis något i stil med dotterns andra uttalande)
Ömma modern: "Kan inte du röra, C?"
Dottern: "JAG VILL OCKSÅ RÖRA!"
Och så vidare...

Men tårtan blev god och rimligt populär bland gårdens barn (och vuxna).
Sen åkte jag iväg på mitt första kinesiska-kurs-tillfälle, och när jag kom hem hällde maken upp gott vin (Adobe, ekologiskt chilenskt, rekommenderas) och gav mig den här presenten. Härligt!

i morgon

32

nu rullar det på

Igår välkomnade vi femtio nya konfirmander här i kyrkan. Det var kul! Välkomsttalet finns på prästflickealster.

Helgen var även i övrigt riktigt trevlig. Fredag kväll spelade vi spel med kompisar. Var och badade med lilltjejen i lördags (och vår toppengranne N med barnen V&C), sedan kom min bästis på besök och stannade till söndag. Söndag eftermiddag, efter gudstjänsten, kom familjen in till Malmö och så lektes det i Folkets park tillsammans med god vän och hans dotter, som är endast en dag äldre än vår sötnos, och nämnda sötnos gudfar med flickvän. Allt sammantaget, en mycket trevlig helg.

Och lillsnorpan började på småbarnsgympa. Hon håller på att bli så stor.

miffo

Har just, långt omsider, sett filmen Miffo. Befriande med en film med en präst i huvudrollen, där filmskaparna inte gör honom konstig och dessutom (i stort sett) faktiskt prickar rätt vad gäller de liturgiska kläderna, orden mm.
Däremot var ju bilden av kyrkan sorgligt pessimistisk, och anställningsförfarandena synnerligen ålderdomliga. Men, men, jag är ganska nöjd vad gäller realismfaktorn.

Sen var den härligt jobbig eftersom den var så attans pinsam hela tiden. Andrahands-skam är underligt, men kraftfullt.

"ledig"

Sitter framför datorn och kollar upp det lokala bibliotekets öppettider. Barnet och jag tänkte gå dit efter dagis, men det har bara öppet till 15...hm... Det är det värsta med att bo utanför en större stad så här - ingenting är nära, och det som trotsar den lagen och faktiskt befinner sig på gångavstånd har öppet på knasiga tider.
Nåja, det blir väl nåt annat då. Så längre hon håller sig på bra humör går det mesta.

Sovmorgonen som var emotsedd försvann i ett moln av hysteri och raseri (från dotterns sida) och växelvis kampvilja och uppgivenhet från makens. Det blev fred innan dagis, men hjälp, vad arga de var.

Dagens schema: baka bröd, fixa inbjudningskort till dotterns kalas, ring adoptionsutredare, träna (om jag hittar mina skor). Ledig? Pyttsan. Men jag kan spela musik hur högt jag vill (iTunes är fina grejer) och jag bestämmer själv i vilken ordning jag gör allt. Det är de små segrarna som räknas.

suckar lite

Jaha. Då var det, i stort sett, klart. Maktskifte. Och det finns massor att säga om det, men en sak är ganska tydlig - männen vann.
Moderaterna, det parti med allra tydligast dominans av manliga väljare, och ett parti som inte är feministiskt, inte tycker att det finns en könsmaktordning, var de stora vinnarna. Uppbackade av bla ett parti som tycker att det är viktigt att strida för kvinnors rätt att stanna hemma (fast är det lika viktigt med kvinnors rätt till lika lön och heltid?).
Kvinnorfrågorna har varit osannolikt osynliga, och dessvärre speglar det resultatet.
Lite oroad är jag. Men jag hoppas att skadan inte blir så stor.

Däremot är jag faktiskt lite lättad över att svenska folket så tydligt har underkänt "nya" folkpartiet. Kan detta innebära en återgång till socialliberalismen av förr blir jag glad.

lyssnandets konst

Att sitta och prata med gamla människor kan vara fantastiskt intressant. Jag kommer aldrig att glömma den änkling som under ett samtal berättade för mig om sin moster, som dog på Titanic. Eller den sköna lilla tant som aldrig slutade retas med mig i min förra församling.
Men. Det kan också emellanåt vara helt otroligt påfrestande. Självklart förstår jag att det för många äldre är jättetrevligt att få lite besök, och tacksamt med en som ber en berätta, och jag gör det gärna. Fast idag tog de små gamlingarna priset. Jag tror inte det gick ens 15 sekunder i tystnad, de pratade non-stop. Och till råga på eländet var de inte så värst sammanhängande heller, och båda ville ha min uppmärksamhet hela tiden. Så när de inte rörde vid min arm för att få den, lade de sig i vad den andra sade, missförstod konstant, och sökte prästens medhåll. Vojne, vojne. Trodde inte jag skulle slippa därifrån med öronen i behåll.
Men man får se det från den positiva sidan, kaffet var rätt gott och jag slapp ju dra ur dem orden ;o)

håhåjaja

Tio dagar på jobbet. Fem dop, två begravningar och en vigsel inbokade. Fullt ös, medvetslös. Men å andra sidan är tempot i övrigt lugnare. Öppet hus med småbarn och deras föräldrar varannan vecka (som jag tjänstgör där alltså, det är ju öppet varje), konfirmander varannan vecka. Sen får vi se hur resten av tjänsten fylls upp, vi avvaktar ny kyrkoherde innan det konkretiseras mer.

För övrigt har jag just bokat en långweekend i Rom. Med make, utan barn i november. Jag längtar!

pust

Så var prima missa avklarad, eller rättare sagt första högmässogudstjänsten (egentligen en styggelse till gtj, men riktigt bra i det här fallet - färre moment att hålla reda på för nervösa mig). Det gick riktigt bra! Nån liten småmiss här och där, inget som märktes direkt (tror jag ;o) och församlingen verkade uppskatta predikan (som ligger på prästflickealster).
Maken var där och uppskattade såväl kyrkorum, som musik och ord, och min kära föräldrar överraskade med besök, härligt!

bläck

Varför saknar man alltid bläck i skrivaren, och hur kommer det sig att det alltid tar sån himla tid att skaffa nytt? Tack Gud för välvilliga grannar! Predikan utskriven.

och på tal om skandaler...

...påminns jag i dessa dataintrångstider om det världsspel vi brukat göra med konfirmanderna, där de får styra sina länder under det att de utsätts för diverse situationer. De hamnar ofelbart i krig, och efteråt brukar de försvara sig med att det bara var ett spel. När jag då frågar dem om de verkligen tror att gränser är eviga, inristade på marken, och om de tror att världen skulle se likadan ut om världsledare verkligen tänkte på att det är människor som hela tiden drabbas av deras beslut brukar ungdomarna se fundersamma och ofta rätt tagna ut. Jag fortsätter med att berätta för dem att världens framtid ligger i deras händer, och att om någon av dem någon gång kommer befinna sig i en position där han eller hon har makt att bestämma över andras liv hoppas jag att de ska komma ihåg världsspelet.
För livet och politiken är inte ett spel. Jag hoppas att ingen av mina konfirmander skulle skicka lögnaktiga mail eller logga in i nätverk de inte ska ha åtgång till, för det handlar om människor. Inte opinionssiffror.

glider

Fyra dagar på jobbet. Små funderingar i stor förvirring.

En skrubb har jag fått, med ett takfönster högt upp i ett schakt. Men det går att öppna! Illa möblerad är den också, men det kommer ändras. Redan efter fyra dagar har Poäng-fåtöljerna ersatts av en fin och en ok karmstol, en gräslig tavla med får försvunnit och ett skåp har puttats några decimeter. Resultatet är att jag säkert har vunnit några kubikmeter rymd (känslomässigt iaf).

Jag har suttit på expen flera dagar och försökt lära mig rutinerna. Mycket är bekant, annat nytt. Jag får ta mycket större ansvar för bokningar och min egen tid nu, och jag antar att det är positivt, om än lite mindre bekvämt...

Trevlig stämning är det, mellan alla. Har inte upplevt några sneda ögonkast eller plötsliga tystnader. Folk verkar helt enkelt gilla att jobba här.

Men prästerna verkar ha lite mer...upphöjd status på något sätt, eller så är det bara så att prästerna faktiskt får vara präster och tillåts vara stolta över det (vilket dessvärre inte alltid är fallet). Det lär väl visa sig vilket det är.

Har haft konfaledarträff, och vissa saker slog mig. Ledarna verkar bra, men "gamla", lite svårt med återväxten kanske. Och självförtroendet var inte på topp vad gällde återtäffar o dyl. Det bara antogs att ingen skulle komma om vi skulle fråga dem om de ville sjunga på en gudstjänst, vilket känns lite märkligt. Jag har levt så länge i en stolt och inbjudande atmosfär som det bara har utgåtts ifrån att folk vill vara en del av, vilket har fungerat väl, att jag blir lite illa till mods när jag hör uppgivenheten i "men om vi säger något om gudstjänstmedverkan kommer de nog inte". Jag ligger lite lågt nu, men så småningom kanske det ska tas tag i.

Min tjänst är luddig, och lär väl vara det ännu ett tag, eftersom nye kyrkoherden inte är på plats ännu, och han väl rimligen ska finnas med i utformningen av den. Men mycket barn blir det - kul!

Och på söndag välkomnas jag, och inledningspredikar. Predikan hamnar på prästflickealster nästa vecka. Lite nervös är jag, men om Gud är med mig, vem kan vara mot mig ;o)?

ond?

Är jag en ond, ond människa när jag faktiskt tycker att det är en gnutta mysigt när dotra är sjuk och därmed kramigare och gosigare än vanligt?
Jo, det är jag nog, men igår satt vi ihop i ett par timmar och tittade på film och myste, grät en skvätt när Heffaklumpen saknar sin mamma, och kramades när han hittade henne igen.
Idag var lillan frisk igen, och sitt vanliga energiska, ta-inte-i-mig-mer-än-tio-sekunder-annars-blir-jag-en-slingrande-
äcklad-ål, själv. Suck, och hurra. Får nöja mig med spontankramar och gulliga ord, och det är inte fy skam det heller.

var är den förb***ade flärpen?!

Borta igen. Det borde inte vara möjligt. Jag vet inte hur många jag har, säkert en sju-åtta stycken, men ändå lyser de jämt med sin frånvaro när det är dags att använda dem. Vilka? Flärparna, så klart! Kanske inte direkt det officiella namnet, men det som är mest använt i min bekantskapskrets (vad kallar du den?). Jag talar naturligtvis om den lilla plastremsan som ska stickas in i prästskjortekragen så att det blir en liten vit rektangel synlig fram, ett sk frimärke.

I vilket fall som helst. De är borta. Puts väck. Varje gång.

Jag misstänker att jag delar problemet med de springande flärparna med många ämbetssystrar och -bröder. Innan flytten hade jag en speciell plats för dem, och det fungerade bra...eh, nja ganska bra i alla fall...ok då, faktiskt inte alls. Men den här gången ska det funka! Jag ska ta mig till Arken i Lund och shoppa flärpar och sen ska de hamna på ett alldeles utmärkt logiskt ställe som är lätt att komma ihåg och nära såväl spegel som tvättmaskin! Var 17 nu det kan vara...