Att sitta och prata med gamla människor kan vara fantastiskt intressant. Jag kommer aldrig att glömma den änkling som under ett samtal berättade för mig om sin moster, som dog på Titanic. Eller den sköna lilla tant som aldrig slutade retas med mig i min förra församling.
Men. Det kan också emellanåt vara helt otroligt påfrestande. Självklart förstår jag att det för många äldre är jättetrevligt att få lite besök, och tacksamt med en som ber en berätta, och jag gör det gärna. Fast idag tog de små gamlingarna priset. Jag tror inte det gick ens 15 sekunder i tystnad, de pratade non-stop. Och till råga på eländet var de inte så värst sammanhängande heller, och båda ville ha min uppmärksamhet hela tiden. Så när de inte rörde vid min arm för att få den, lade de sig i vad den andra sade, missförstod konstant, och sökte prästens medhåll. Vojne, vojne. Trodde inte jag skulle slippa därifrån med öronen i behåll.
Men man får se det från den positiva sidan, kaffet var rätt gott och jag slapp ju dra ur dem orden ;o)
4 kommentarer:
Känner igen det där. Jag var på en uppvaktning häromdagen hos en 92 åring med hennes "tjejkompisar". Ett ändlöst kackel och alla ville prata med den unge killen som dessutom är blivande pastor. Men man kan iaf få många skratt.
*ler* verkligheten kommer ikapp, min vän! lika bra du vet vad du ger dig in på...
Ja du Björn, van är jag ju redan, en hel del gamla samtalar man med som präst. Men din idé om möte mellan unga och gamla är inte dum, många unga behöver ju ställföreträdande mor- och farföräldrar, medan de äldre behöver sällskap.
De gamla har verkligen mycket att berätta. Jag älskade att gå till den gamla kvinnan som hade varit i den norska motståndsrörelsen under Andra Världskriget, hoppat fallskärm med en massa vapen på sig och lurat i de norska skogarna. Vilka historier hon kunde berätta.
Skicka en kommentar