ond?

Är jag en ond, ond människa när jag faktiskt tycker att det är en gnutta mysigt när dotra är sjuk och därmed kramigare och gosigare än vanligt?
Jo, det är jag nog, men igår satt vi ihop i ett par timmar och tittade på film och myste, grät en skvätt när Heffaklumpen saknar sin mamma, och kramades när han hittade henne igen.
Idag var lillan frisk igen, och sitt vanliga energiska, ta-inte-i-mig-mer-än-tio-sekunder-annars-blir-jag-en-slingrande-
äcklad-ål, själv. Suck, och hurra. Får nöja mig med spontankramar och gulliga ord, och det är inte fy skam det heller.