prisa Herren, här kommer...eh...genomklappningen!

Ja, kollapsen kom. Den länge väntade och fruktade. Tack och lov, faktiskt.
Igår kväll upptäckte jag, efter att glädjestrålande sett hur fint köket håller på att bli, en spricka i laminatskivan. Och stora tårutbrottet kom. Det var nog, orkade inte mer.

Somnade till slut i soffan, fullt påklädd med tårränder på kinderna. Vaknade nästa morgon, fullt påklädd, med täcket omtänksamme maken lagt över mig. Släpade mig och mina igenmurade inflammerade ögon in till sängen, sov till elva. Maken vabbade barnet, hela familjen hämtade liksom andan lite grann. Stannar hemma i morgon också. Sedan ledig på fredag.

Och skivan? Inga problem. Kvik ersätter, under tiden använder vi den vi har. Puh.

Tack för alla böner!

litania

...och lägenheten är fylld, och jag menar verkligen fylld, med lådor...
...och jag hostar, barnet hostar, maken hostar...
...och jag har ont i ryggen...
...och vi måste ägna hela eftermiddagen och kvällen idag till att packa köket...
...och köket i nya lägenheten är inte klart än...
...och jag är snuvig...
...och jag sover illa och för lite...
...och det är snormycket (no pun intended) att göra på jobbet...
...och förkylningen har nu också satt sig på ögat - ögoninflammation, hurra...
...och jag är orolig inför ett samtal idag som känns skumt...
...och jag skadar mig hela tiden, senast en rejäl decimeterlång rispa på låret...

...men, i alla fall. Vi har anlitat flyttstädare. Tack gode Gud för att vi i alla fall är så kloka.

pingstdagens predikan

Den ligger, som vanligt, på prästflickealster.

det ljusnar

Detta har varit en jobbig, jobbig dag.
Renoveringen av lägenheten har just gått in i den hysteriska slutfasen, kvar att göra är att måla hall och vardagsrum. Det kommer bli riktigt fint, men hela familjen är på gränsen att inte orka. Tack och lov går flytten på söndag, så då är i alla fall det stressmomentet borta. Det vi inte hinner göra till dess, får vi väl helt enkelt göra efteråt.

Men det är bara en del av orsaken till att det har varit jobbigt. Jag är verkligen på väg att bli sjuk nu, har haft feber och ont i huvudet halva dagen, varit illamående och trött. Kanske är det bara utmattning, men kanske inte. I alla fall är det bättre nu, tog ett par Alvedon och tvingade i mig några mackor. Det var inte lika svårt att tvinga i sig alldeles för mycket godis, men jag är hellre illamående av det skälet *ler*

Nåja, i kväll blir det packande av flyttlådor. Barnets rum ska monteras ner och packas, själv är hon hos farmor och farfar hela helgen. Hon har varit oerhört klängig och krävande de senaste dagarna, cirkusen som är vårt liv just nu sliter självklart på henne också. Men snart är det över.

Gud i mig (personligt som attan)

Sitter här med glädjetårar i ögonen. Detta är varför:

Under en rätt lång tid har min relation med Gud varit rätt oengagerad. Jag tror, definitivt, men samtalet/bönen har väl inte varit speciellt energiskt, nattvarden har varit väldigt "inomvärldslig" (gemenskap med de andra som firar snarare än med Gud i första hand). Ibland har det bekymrat mig, men ofta har jag ändå vilat i att engagemanget naturligt går upp och ner, och att Gudskontakten säkert kommer tillbaka när jag är redo.

Idag var den dagen.

Till min egen stora förvåning mådde jag alldeles utmärkt när jag vaknade i morse. Alldeles för lite sömn, och en lång middag hemma hos mor i går kväll med mycket vin hade annars kunnat betyda en riktigt eländig dag idag, men så blev det inte.
På mässan satt jag i solen. Under syndabekännelsen lämnade herden tyst för en stunds egen bekännelse, och då fann jag mig själv helt plötsligt bedjandes med stort allvar.
Och jag bad att Gud skulle göra sig tydlig för mig igen.
Jag bad att jag skulle få känna Gud, och jag berättade för Gud att jag behövde det.
Orden formulerade sig nästan själva. Jag är annars en sådan person som väldigt lätt formulerar eleganta meningar, men där de efter ett tag bara blir form, och djupen försvinner.
Inte så idag.

Mässan gick vidare. Vi sjöng, vi bad. Så kom vi till nattvarden, och jag stod där tillsammans med mina kollegor och vänner. Jag tog emot oblaten, den var, som vanligt, torr och rätt smaklös. Sedan tog jag emot vinet. Och hela jag fylldes av glädje. Det spratt till i magtrakten, hjärtat upphörde att slå under en liten sekund. Gränsen mellan mig och världen var för ett litet ögonblick alldeles oviktig, den var nästan inte alls. Jag var ljus. Jag fick tårar i ögonen, ville inte lämna nattvardsringen, men satte mig ändå.

Och där i solljuset insåg jag att Gud hade besvarat min bön. Kanalen mellan mig och Gud är öppen igen. Jag har inte slutat le sedan dess.

jag behövde inte...

... ha snoront i ryggen också! Morr. Jag behöver däremot vara i topptrim, utvilad och pigg, inför den här veckans maratonlopp till flyttförberedelser.

Blä. Vill inte vara med. Aj.

stör

Äh, Rotaryträffen inställd. Typiskt. Nåja, en annan gång.
Och för övrigt är jag något så fruktansvärt trött idag, och funderar på hur människor som är lediga på söndagar kan vara aptrötta på måndagar. Vi som jobbar söndagar är ju zombies på måndagarna.

Nåja. Nu ska jag förhoppninsvis kunna slappa mig igenom expeditionstiden. Eller kanske inte.

självförtroendet tillbaka

Det gick ju faktiskt!
Mässan alltså.
Musiken var riktigt fin, melodiös och vacker, och jag sjabblade inte särskilt mycket. Nöjd, efter omständigheterna.

Nu sitter jag i soffan med ett glas rött (Azabache, ekologisk Rioja, rekommenderas varmt) och de ömma fötterna i ett fotbad, medan jag slötittar oengagerat på diverse tv-program. Rätt skönt, faktiskt.

I morgon ska jag på lunch hos Rotary tillsammans med min "mentor". Jag har jättemycket fördomar om dylika "herrklubbar" så det ska bli riktigt intressant att förhoppningsvis få dem krossade (och rätt kul om de infrias... ;o). Rapport följer.

lite si och så med självförtroendet

I morgon är det uruppförande av en mässa med nyskriven liturgisk musik i "min" kyrka. En av våra begåvade vikarierande kantorer har skrivit den som ett arbete på musikhögskolan, tillsammans med en kurskompis.
Och präst vid denna tillställning är då alltså jag.
Vanligtvis har jag rätt gott självförtroende vad gäller musik och sång, men just nu känns det en aning darrigt, inte minst för att de två slynglarna till musiker naturligtvis har fått med mässan i programmet för Malmö musikhögskolas jubileumsvecka. Alltså potentiellt en massa musiker i församlingen. Och jag har bara sjungit igenom partierna en gång.

Men ok, vi kommer hinna öva en hel del i morgon, och så himla svåra var de inte.

Men ändå (sade hon med darrande stämma)...

slitigt men kul

Idag och igår har vi gjort mycket nytta!
Barnets rum är nu en vacker ljusrosa (lite lingon-med-mjölk) färg, och jag fick till och med beröm från målarkillen för att jag var duktig på att måla!
Köket närmar sig fullbordan. Väggarna är fixade, alla rör och el dragen, golvet lagt och snart är köksmodulerna på plats. Naturligtvis har det inte varit helt utan bekymmer, bla insåg hantverkarkillarna idag att det inte fanns tillräckligt med plats bakom diskmaskinen för avloppsrören. Lösningen blev (och jag är löjligt stolt över att det var jag som kom på den) att bygga liksom en låda av gipsskivor och reglar, fem centimeter ut från väggen (från golvet till ca trettio centimeter ovanför bänkskivan). I den kan alla rör och dylikt dras, och på köpet får vi en tjusig inbyggd hylla en bit under överskåpen.
Maken har slipat, spacklat och slipat igen i sovrummet. Snart kan det målas, och sedan ska garderoberna på plats. Sedan sätter vi upp panelgardinstången och draperierna framför garderoberna. Blir garanterat snyggt.
Och sedan ska vardagsrum och hall målas. Easy peasy. De är redan tejpade, så det är bara att gå på med stora rollern.

Tidsplanen håller i stort sett, tack vare våra hantverkare.

Men hur 17 vi ska hinna packa, städa och måla i vårt gamla hem, det vete Gud.

lite tur!

Med löjligt kort varsel har vi fått tag i hantverkare. Känns som att vi behövde lite tur, och detta blev resultatet. Så himla skönt! Det är ju rätt mycket med flytt, målning och allt annat som ska fixas, men nu blir rören och elen och köket fixat på bra sätt. Puh!

Och för övrigt är jag nog nästan lite kär i min chef, som ringde idag och ville kolla om jag kunde hoppa in för honom och assistera i en gudstjänst, och sedan döpa några barn. Han erbjöd sig ringa dem och förklara, och i gengäld tog han också två begravningar som jag var rätt så stressad över (har väldigt ont med tid för att träffa de anhöriga). Byta begravning mot dop? Sure, det gör jag gärna!

uff! pust och suck...!

Men det går rätt bra ändå.

Vigseln blev fantastisk, och festen efteråt var riktigt kul! Kom i säng kvart i tre.
Vännen Js födelsedag var lugn och skön, saknar hela den familjen mycket. Men förhoppningsvis lyckas vi göra verklighet av planerna på att ta ungar och vuxna till Astrid Lindgrens värld någon gång på sensommaren.

Utflyktsveckan rusar på, massor med barn, många vuxna. Är rätt matt när jag kommer hem på kvällarna. Men det är givande och roligt. "Min" station handlar om vatten i alla dess former, från hur mycket vatten det finns i en gurka, till pärlor som ska påminna om dopet och frigolitbåtar. Lite akvarellkritor och vattenspararprat lyckas vi också trycka in.

Och flytten...ja, flytten, den tar väl större delen av våra vakna timmar. Om inte rent byggande/rivande/fixande/köpande, är det diskussioner och samtal. Vad ska vi prata om när det är över?

Och när det finns lite dötid jag inte kan använda till jobb eller hem, läser jag Sören Wibecks bok om Jesus (Jesus - Jude, Rebell, Gud?), och än så länge är den intressant och välskriven.

det är mycke nu

I morgon åker församlingens anställda iväg på två dagars planeringskonferens.
Sedan, på fredag, åker jag till Stockholm och viger och firar.
Kommer hem söndag kväll.
Måndag till onsdag är det utflyktsvecka på Åkersberg, Lunds stiftsgård. Jag kommer vara där i stort sett hela tiden.
Torsdag-lördag (Kristi Himm och framåt) bygger vi kök i lägenheten.
Söndag: gudstjänst 11, dop 12.30, vigsel+ dop 13.30, nyskriven mässa 18.

Och ja just det, under tiden ska vi packa ihop hela vårt hem, eftersom flytten går den 27:e.

Jag kommer inte blogga så mycket ett tag framöver...

tre försonande saker...

... med den här i övrigt genomvidriga morgonen är:
* jag kom i tid till morgonbönen
* dottern hade slutat gråta när vi kom till dagis
* maken gjorde gröt till mig (bränd, men ändå)

Resten pratar vi inte om. Återkommer om några timmar, då förmiddagen kastar sitt milda ljus över hemskheterna, och de smälter bort som februarisnö (majsnö för er i Norrbotten ;o).

ännu en bunt...

...ungdomar konfirmerade. Skönt.
Gudstjänsten gick bra, alla tog sig i kragen och gjorde riktigt bra ifrån sig. Kyrkan absolut fullsmockad (och det är ingen liten kyrka vi pratar om här), runt 200 kom fram och tog emot nattvarden. Trevligt. Men varmt var det.

Och nu kommer jag vara lite matt ett tag, och i september lagom taggad för att börja om igen ;o)

gift med barn är slutet - eller?

Satt på Espresso house och läste, samtidigt som jag drack min "det är förmiddag och jag är ledig-latte". Hörde då och då brottstycken av ett samtal som pågick vid ett annat bord, och irriterade mig en smula.
Tjejen som pratade förklarade mycket självsäkert att det var viktigt att ha "levt" innan man gifte sig. Att kunna säga "det här jag jag gjort" innan man liksom blev fast.
Jag har hört många liknande diskussioner förr, och säkert i min ungdom kläckt ur mig liknande dumheter. Oftast gäller de här uttalandena barn, men emellanåt, precis som i det här fallet, att gifta sig.

Vad är det som säger att man inte kan/får göra roliga saker sedan man gift sig? Hey, det enda som inte är ok som gift är att ha en massa sexuella förbindelser med andra än den du är gift med, är det det som menas med att "leva"? Du kan plugga utomlands som gift, du kan resa. Du kan festa med kompisar eller åka hem till mamma och slappa en helg. Och om det är hela den där "vara fast-grejen" du är rädd för, så är det kärleken som binder dig, inte ceremonin. Vigseln bara bekräftar det du känner.

Och det här med barn då. Ett visst mått av ansvarsfullhet krävs när man har barn, det är klart, men det är också så himla mycket som blir roligare med barn. Resa med barn - absolut underbart, man får en helt annan inblick i det andra landet, mer kontakt med lokalborna osv. Dessutom kan man inte vara så attans ambitiös, vilket gör att det verkligen blir semester.
Även hemma blir mycket enklare med barn. Vi svenskar har emellanåt lite svårt för att börja prata med främlingar, men om man har barn i någorlunda samma ålder är det problemet bortblåst.

Nä, strunta i de inbillade nojorna. Gift dig och skaffa barn om du kan. Livet blir inte bättre än så!

lägenheten

Besökte igår lägenheten som från och med sista maj ska bli vårt hem för rätt så många år framöver. Så här ser den ut:

Man kommer in i en ganska stor hall. Väggarna är klädda med (fasa) strukturtapet, och sedan övermålade med en ganska trevlig olivgrön färg. I taket stuckatur, och på golvet ekparkett. Det är lite slitet, men inget som inte kan fixas med några liter vit färg. Vi måste också ordna med någon form av hallförvaring, det finns en liten, och rätt svårdisponerad, klädkammare, men hattar och mössor måste ju också förvaras.
Direkt in till höger, genom en fin djup dörröppning, finns det som ska bli barnets rum. Även där grönt, i en lite annan nyans. Där finns också en riktigt sliten inbyggd garderob, som så småningom ska slängas ut. Det kommer dröja lite, eftersom den förändringen också kommer innebära byte av golv. I rummet finns också ett fönster ut mot den blommande gården, djup fönstersmyg som det är möjligt att sitta i.
Nästa dörr till höger från hallen leder till köket. Här kommer den seriösa renoveringsinsatsen göras. Inredningen är väldigt sliten och ful, vita laminatluckor från någon gång på åttiotalet, mönstrade kakelplattor och en förfärlig kornblå tapet från den perioden på nittiotalet när alla tapeter skulle se ut som om de var svampmålade. Men det finns ett riktigt stort fint fönster, även här med möjlighet att sitta och filosofera över livet (alternativt odla tomatplantor om jag hade haft ens antydan till gröna fingrar). Väggfärgen blir vit, eventuellt med någon fin fondtapet.
Ut i hallen igen. Rakt fram från ingången ligger dörren till badrummet. Vitkaklat med våtrumsmatta. Inte upphetsande någonstans, men ok. Kommer byta ut möblerna så småningom, men det dröjer lite.
Från hallen går det ett valv (snarare en stor dörröppning) till vardagsrummet till vänster. Väggfärg (surpsise, surprise) olivgrön. På en vägg finns en rätt söt väggdekoration av silkespapper och bladguld. Den kanske får vara kvar, annars ska det även här målas vitt. Parkettgolvet är lite slitet, men det får vara så än så länge, barn och katter uppmuntrar inte direkt till renovering av dylika ting. Stort fint fönster ut mot gatan, men eftersom lägenheten ligger en halvtrappa upp är insynen ändå begränsad.
Och slutligen, föräldrasovrummet som ligger innanför vardagsrummet. Väggarna är ljust gröna. Här finns en rad med fula inbyggda garderober som, trots att det innebär att golvet inte kommer täcka hela rummet, bara måste bort. De står i en nisch, och för att utnyttja hela nischen måste vi ta bort garderoberna och öppna upp lite mer. Sedan hänger vi panelgardiner för, och voilá, garderobsvägg med massor av förvaring. Väggarna målas, även här, vita.

Han som bodde där innan gillade grönt. Jag gillar vitt. Hjälp, jag håller på att förvandlas till min mamma! En gång i tiden ville jag ha mycket färger på mina väggar, men numera är det nästan alltid vitt som gäller. Det är liksom lättare att förändra saker då.

Nåja, återkommer med rapporter om renoveringscirkusen. Barnet är i alla fall nöjt, och har redan hittat kompisar i huset. Skönt.

småsjuk och väldigt trött

Var här på jobbet till 22 igår. Förr i tiden, på det andra jobbet, var det rätt vanligt, nu är jag helt slut. Kunde ju inte släppa konfirmanderna innan deras drama var på plats, och sedan skulle jag göra klart agendan så att vaktisarna skulle kunna trycka den idag. Men ack, när jag var klar, dog kopiatorn. Ibland tror jag att apparater kan bli besatta av onda andar, och igår kväll var definitivt en sådan gång. Usch.
Men förutom det, och att jag som sagt är lite sjuk och väldigt trött, är det rätt bra just nu. Fick nycklarna till lägenheten igår, nu är den vår! Ska dit idag och titta lite, men eftersom jag har kvällsmässan i kväll blir det inget rivande idag, utan det sätter igång i morgon.

Men nu måste det väl ändå vara kaffedags snart?!

första maj-utmaning

Att jag har hjärtat till vänster torde inte komma som någon större överraskning för någon. För övrigt har alla hjärtat till vänster...*ler*
PromeMorian har första maj-utmanat vänsterbloggare att blogga under någon av socialdemokratins första maj-paroller, och även om jag inte håller med sossarna (eller snarare den förra regeringen) om en hel del saker, kan jag hålla med flera av parollerna.
Mest gillar jag "Internationell solidaritet - alla behövs". Vår värld är en väv med varpar och trådar som håller oss alla samman, och oavsett färg eller vad det nu än kan vara som skiljer oss åt, sitter vi ihop. Mest tydligt blir det i samband med bekämpandet av allahanda internationella bekymmer, såväl fattigdomsbekämpning, vattenförsörjning som miljöfrågor. Alla behövs. Ingen man är en ö, ingen kvinna eller barn heller. Det som påverkar någon annan, påverkar mig. Kanske inte på samma sätt, men i slutändan är de stora problemen som vår värld har allas problem.

Det är också därför jag ofta har så svårt för högerpolitik, från liberalism till konservatism. Det handlar om riktningen. En av grundförutsättningarna för en ekonomisk politik av högersnitt är att individen ska göras rikare, vilket i slutändan antas bidra till det allmänna välståndet. Jag tror att vi måste se till det allmänna först, det kommer alla individer också vinna på. Att överhuvudtaget ha en stat är meningslöst om den inte hjälper de svagaste, hur många fria val de än har.