2007-05-04

gift med barn är slutet - eller?

Satt på Espresso house och läste, samtidigt som jag drack min "det är förmiddag och jag är ledig-latte". Hörde då och då brottstycken av ett samtal som pågick vid ett annat bord, och irriterade mig en smula.
Tjejen som pratade förklarade mycket självsäkert att det var viktigt att ha "levt" innan man gifte sig. Att kunna säga "det här jag jag gjort" innan man liksom blev fast.
Jag har hört många liknande diskussioner förr, och säkert i min ungdom kläckt ur mig liknande dumheter. Oftast gäller de här uttalandena barn, men emellanåt, precis som i det här fallet, att gifta sig.

Vad är det som säger att man inte kan/får göra roliga saker sedan man gift sig? Hey, det enda som inte är ok som gift är att ha en massa sexuella förbindelser med andra än den du är gift med, är det det som menas med att "leva"? Du kan plugga utomlands som gift, du kan resa. Du kan festa med kompisar eller åka hem till mamma och slappa en helg. Och om det är hela den där "vara fast-grejen" du är rädd för, så är det kärleken som binder dig, inte ceremonin. Vigseln bara bekräftar det du känner.

Och det här med barn då. Ett visst mått av ansvarsfullhet krävs när man har barn, det är klart, men det är också så himla mycket som blir roligare med barn. Resa med barn - absolut underbart, man får en helt annan inblick i det andra landet, mer kontakt med lokalborna osv. Dessutom kan man inte vara så attans ambitiös, vilket gör att det verkligen blir semester.
Även hemma blir mycket enklare med barn. Vi svenskar har emellanåt lite svårt för att börja prata med främlingar, men om man har barn i någorlunda samma ålder är det problemet bortblåst.

Nä, strunta i de inbillade nojorna. Gift dig och skaffa barn om du kan. Livet blir inte bättre än så!

6 kommentarer:

kantorn sa...

Gift? Ja, det bästa jag gjort! Barn? Nej!

Blyger sa...

Klart jag lyder din uppmaning om att gifta mig! Om bara personen som är tilltänkt också är med på det... Men som det är nu så är det bara en av oss som vet om min längtan efter tvåsamhet...

Anna sa...

Drar en parallell till en annan föreställning jag råkar ut för ibland. Har du nånsin hört detta om att man borde skaffa sig sk "livserfarenhet" innan man blir präst?
Handlar visserligen inte om att binda sig/begränsa sig (även om jag tyvärr hört det också i sammanhanget :) ... Vad är det som säger att någon som är över 40 kommer bli en bättre präst enbart på grund av det? Men de föreställningarna finns tydligen på vissa håll, att en präst inte ska vara för ung. Har aldrig egentligen förstått var det kommer från.
Bara lite funderingar jag har såhär mitt i utbildningen...
(Förresten, tack för en intressant & spännande blogg!)

Maria sa...

kantorn: ja, det är ju varje pars beslut... (fast jag har aldrig ångrat mig, katterna däremot har jag beklagat en och annan gång får jag erkänna)
blyger: önskar dig mod, och lycka!
anna: Ja, självklart har jag hört det. Av någon bisarr anledning antas man ha bättre erfarenheter som 40-åring än som 25-åring, oavsett om de 40 åren har tillbringats i i samma radhus i samma förort med samma grannar och med samma semesteresemål... Nä, det är bara dumt. Visst behövs det präster som gjort något annat innan, precis som det behövs präster som kommer direkt från gymnasiet. Vi ska ju kunna prata med olika människor på olika språk, då behövs det att vi, som grupp, också har olika bakgrunder.

Blyger sa...

Tack! Detsamma! :-)

Cissi sa...

Maria.... jag ska bifoga detta inlägg till min käresta... se om det kan påskynda någon process... *skrattar*