Sitter här med glädjetårar i ögonen. Detta är varför:
Under en rätt lång tid har min relation med Gud varit rätt oengagerad. Jag tror, definitivt, men samtalet/bönen har väl inte varit speciellt energiskt, nattvarden har varit väldigt "inomvärldslig" (gemenskap med de andra som firar snarare än med Gud i första hand). Ibland har det bekymrat mig, men ofta har jag ändå vilat i att engagemanget naturligt går upp och ner, och att Gudskontakten säkert kommer tillbaka när jag är redo.
Idag var den dagen.
Till min egen stora förvåning mådde jag alldeles utmärkt när jag vaknade i morse. Alldeles för lite sömn, och en lång middag hemma hos mor i går kväll med mycket vin hade annars kunnat betyda en riktigt eländig dag idag, men så blev det inte.
På mässan satt jag i solen. Under syndabekännelsen lämnade herden tyst för en stunds egen bekännelse, och då fann jag mig själv helt plötsligt bedjandes med stort allvar.
Och jag bad att Gud skulle göra sig tydlig för mig igen.
Jag bad att jag skulle få känna Gud, och jag berättade för Gud att jag behövde det.
Orden formulerade sig nästan själva. Jag är annars en sådan person som väldigt lätt formulerar eleganta meningar, men där de efter ett tag bara blir form, och djupen försvinner.
Inte så idag.
Mässan gick vidare. Vi sjöng, vi bad. Så kom vi till nattvarden, och jag stod där tillsammans med mina kollegor och vänner. Jag tog emot oblaten, den var, som vanligt, torr och rätt smaklös. Sedan tog jag emot vinet. Och hela jag fylldes av glädje. Det spratt till i magtrakten, hjärtat upphörde att slå under en liten sekund. Gränsen mellan mig och världen var för ett litet ögonblick alldeles oviktig, den var nästan inte alls. Jag var ljus. Jag fick tårar i ögonen, ville inte lämna nattvardsringen, men satte mig ändå.
Och där i solljuset insåg jag att Gud hade besvarat min bön. Kanalen mellan mig och Gud är öppen igen. Jag har inte slutat le sedan dess.
10 kommentarer:
Tack för delandet!! Det är stora saker det här. Jag gläds verkligen med dig! Tänk, du är den första jag varit med om som med ord beskriver något som påminner lite om det jag upplever ibland! (obs! Jag menar inte att det känns lika, för varje känsla och relation till Gud är ju unik). För mig räcker inte orden till för alla de känslor som finns i mig, eller som översköljer mig ibland i mötet med Gud i gtj, i nattvarden. Ofta kommer tårarna, känsloöversvallet och innerliga nära kontakten med Gud helt utan förvarning och jag överrumplas av reaktionen jag får vid nattvardsbordet.
Jag gläds med dig! :-)
riktigt coolt =) Grattis
Det var jag som skrev ovan, råkade vara lite för snabb på avtryckarknappen bara.
Tack! Det gäller att inte sluta hoppas och be alltså? Själv är jag just nu i den situation du var innan dagens händelse. Därför var det väldigt skönt att läsa ditt inlägg idag.
Jag gläds med dig.
:-) Kom att tänka på psalm 205. Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser........
Tack för att du delar med dig! Vad underbart att höra om din upplevelse idag :-)
Härligt! Läs Fil 4:4, ett av de vackraste ställena i NT tycker jag. Allt gott önskar jag dig!
Det var rejält personligt. Jag läste vad du har skrivit och skrev en liten funderare på En västernärkings bekännelser.
Allt gott!
Tack vänner! Detta (formellt sett igår ;o) har varit en underfundig dag, full med små egna tankar och hemligheter som endast delas med Gud. Många leenden, få gapflabb.
I morgon återvänder kanske vardagen i all dess gråa tomhet, eller så får detta fortsätta glänsa. Vi får se.
Störst är i alla fall att Gud tror, Gud älskar, Gud är med. Oavsett vilken andlig formkurva vi är i.
Frid önskar jag er, och en god natt!
åh, får rysningar i hela kroppen av det du skriver. det är så underbart att få känna närheten till Gud, att få känna att han är där.
tack för att du ville dela med dig.
värme/korp
Skicka en kommentar