Ja, kollapsen kom. Den länge väntade och fruktade. Tack och lov, faktiskt.
Igår kväll upptäckte jag, efter att glädjestrålande sett hur fint köket håller på att bli, en spricka i laminatskivan. Och stora tårutbrottet kom. Det var nog, orkade inte mer.
Somnade till slut i soffan, fullt påklädd med tårränder på kinderna. Vaknade nästa morgon, fullt påklädd, med täcket omtänksamme maken lagt över mig. Släpade mig och mina igenmurade inflammerade ögon in till sängen, sov till elva. Maken vabbade barnet, hela familjen hämtade liksom andan lite grann. Stannar hemma i morgon också. Sedan ledig på fredag.
Och skivan? Inga problem. Kvik ersätter, under tiden använder vi den vi har. Puh.
Tack för alla böner!
3 kommentarer:
Skönt med skivan och skönt med vilan! Själv ska jag ut och rasta magen med kyrkoledare imorgon...
Har förresten tagit steget nu:
Maken: "hur känns det att vara den sista i världshistorien?"
Makan: Jo, tack bra.
hur mår du? Kram!
Jotack, rätt bra, nu. Mycket vila och erkännande av sjukdom spelade stor roll, liksom att vi nu har lämnat nycklarna till gamla lägenheten!
Skicka en kommentar