2007-11-11

ingenting blir ingenting

Ni musiker och begravningsentreprenörer som fnissar lite diskret när ni hör samma begravningstal för sjuttioelfte gången - bara så att ni vet, jag vill verkligen aldrig bli sådan att jag bara har ett! Men när man alltsom oftast sitter där i samtalet och får som enda ord om den avlidne "H*n var snäll", då ligger standardformuleringarna nära. Det är verkligen en utmaning att göra begravningsgudstjänsten varm och personlig då. Och när de anhöriga dessutom nogsamt förhör sig om vilka psalmer som är vanligast, och sedan väljer just dem, på grund av det, vill jag säga till dem:

"Jag vet att ni inte orkar tänka på det här just nu, jag förstår om den här situationen är jobbig. Men kan vi inte prata lite mer om den som har dött? Kan vi inte vara ärliga? Det kommer bli så mycket lättare att sörja då, och begravningsgudstjänsten kommer då verkligen handla om just den ni sörjer och inte någon vem-som-helst."

Ibland lirkar jag, ibland talar vi om sorgen i allmänhet. Ibland är vi tysta. Ibland fungerar det, men ibland sätter vi punkt där. Det blir tyst. Jag bara hoppas att de förstår att jag ville lyssna.

10 kommentarer:

Jeez sa...

Så sant, så sant.

séra Jónatan sa...

Hmm, det händer inte mig så ofta, men jag har nog kapat sorgehussamtalen ganska snabbt vid sådana tillfällen. Ofta har jag bestämt samtalen i god tid innan och jag lämnar alltid telefonnummer efter och är det så att de verkligen har något som de missat, ringer de verkligen.

I övrigt tror jag inte på griftetal som CV utan som påminnelsen om hoppet om det eviga livet.

Maria sa...

jonatan: Jo, i de fall det händer kapar jag också. Det är inte meningen att de ska krysta ur sig något, samtalet är ju faktiskt ett erbjudande. Precis som du lämnar jag ju mitt nummer, och någon gång har det hänt att de har ringt efteråt.

Och nej, griftetal som CV *rys* är något jag inte ägnar mig åt. Jag har hört ett par sådana, och blir nästan alltid ganska illa berörd. För mig handlar det om att tala om hur det är att leva med sorg, att ge en hopp, och öppna för minnena och känslorna, vilka de än är.

Men det är inte ett förkunnelsetillfälle, tycker jag. Hoppet kommer från Gud, vilket jag inte hymlar med, men det är inget jag behöver argumentera för. Det är skönt att vila i de klassiska "minnas, ta avsked och överlämna".

kantorn sa...

Jag fnissar aldrig åt nån på begravning! Däremot innan de anhöriga har kommit kan det ju bli lite flamsigt med vaktmästare och entreprenör. ;-)

Men jag är inte avundsjuk på er präster som ska säga nått klokt. Vi musiker förväntas ju "bara" spela som det står. Det är nån annan som tänkt till. Som om ni skulle läsa ett griftetal som nån annan skrivit och de anhöriga valt ut bland massa andra tal. (fy va tråkigt det där lät...är vi så trista vi musiker??)

Jag avundas inte heller er som ska predika över samma text år efter år. Tex på under julen. Det kan inte vara enkelt att komma med nått nytt efter en massa år som präst? Eller?

Maria sa...

kantorn: ibland är det lätt och ibland svårt. Tycker att jultexterna faktiskt är enklare än tex den barmhärtige samariern, där det verkligen känns som att allt som kan sägas är sagt. Men då är det att plocka fram hantverket, slå mycket i kommentarer och läsa andras predikningar. Kanske finns det en tråd att dra i någonstans.

Miriam sa...

Instämmer med Jeez - precis så där kan det verkligen vara!

För prästvigningen ger vare sig tankeläsningens eller magins gåva. Däremot uppdraget att tala om det eviga livets hopp i dödens närhet. Och det måste man göra med ord och formuleringar som man känner sig bekväm och trygg med. Och då kan det hända att det blir snarlikt från gång till gång. Men är det man säger sant och trovärdigt tycker jag det är ett mindre problem. Suckande vaktmästare och andra kan väl sluta ögonen och tänka på något annat medan det pågår...:-)

Kjell Präst sa...

Hmm... "Griftetal som CV"... Undrar om det kanske är det jag ägnar mig åt? Jag håller rätt korta griftetal och ägnar väl hälften åt att tala om personen som är död (vad han/hon gjort, karaktärsdrag etc), andra hälften åt sorgen och hoppet. Ett griftetal utan att tala om den avlidne/a känns mycket konstigt, har varit på några sådana begravningar och blivit besviken på prästen.

séra Jónatan sa...

Kjell präst: Med "griftetal som CV" är jag ute efter de kollegor använder griftetalet som om det var de som kände den avlidne bäst. Varför ägna sig åt att räkna upp det som de sörjande vet bäst? Griftetalet i mitt fall består till 60-90 procent om den kristna trons hoppfullhet om det eviga livet, resterande om små inblickar i den avlidnes egenskaper, intressen och liv.

Maria: Jag tror ändå att griftetalet är en sorts förkunnelsetillfälle. Om vi det inte var det, hur skulle vi annars kunna tala om det eviga hoppet, om Gud som en räddning då allt annat faller osv.?

Maria sa...

jonatan: mm, jag tror nog att vi i grund och botten tänker rätt så lika. När jag säger "inte ett förkunnelsetillfälle" menar jag snarare att det inte är platsen att övertyga eller argumentera. Självklart talar jag om hoppet, om evigheten och möjligheten att ses igen. Däremot noterade mina praktikanter idag att jag inte sade "Jesus" en enda gång. Intressant, och jag funderar en hel del på varför. Kan nog ha med just förkunnardelen att göra (tror jag just nu), vissa ord spärrar mer än de öppnar, och rätt ofta är just Hans namn (tragiskt nog) ett sådant. Så Han finns med, hela tiden, med inte särskilt ofta namnet i sig.

Dina procentsatser stämmer nog rätt bra på mig också, men jag brukar tala en hel del om hur det är att leva med sorg också, och att det livet gärna ska levas tillsammans.

séra Jónatan sa...

Maria: All förkunnelse är övertygande, eftersom kyrkans kraft (=Helige Ande) och tradition står bakom våra griftetal. Det beror bara på mottagaren hur ett griftetal uppfattas. Men nej, jag argumenterar inte för varje persons snara omvändelse i ett griftetal, om det är det du menar.

Apropå Jesus, finner jag ett av de mest användbara ord i griftetalen i Johannes 12:24: "Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd."