Det var ljuvligt att vakna bredvid dottern i morse. Vi kelade och pussade ända tills det inte var möjligt att skjuta upp uppstigandet längre. Sedan såg vi morgon-Boli ihop och åt frukost, och cykelfärden till dagis var också rolig, trots det eländiga vädret.
Men sen.
Dottern klamrade sig fast vid mig, satt i knät och mumlade "mammamammamammamamma". Det tog säkert en kvart att lirka sig ur de mjuka armarna, och när jag vinkade genom rutan såg jag hur hennes söta lilla ansikte förvreds av gråt. Åh, ångest. Att skiljas från sitt barn kan vara rent fysiskt smärta. Vädret passade utmärkt, när jag cyklade kunde jag i alla fall låtsas att tårarna orsakades av vinden.
Och inte blir det bättre av att jag knappt kommer träffa henne de närmaste två dagarna heller. Om lämningen blir likadan i morgon är det bud på att hon får följa med hit till jobbet. Jag kan inte gå omkring med en sån här klump i magen i en hel arbetsdag till.
4 kommentarer:
Åh, typiskt "jagvillvamedmammaförduharvaritbortaihelamittlivsyndrom"...
skönt att det blev bättre idag (läste statusrad på ansiktsboken och pusslade lite)
Ja, visst var/är det så, men just den ångesten i hennes ögon som jag såg båda lämningarna igår (dagis och ridskola) har jag inte sett tidigare. Det var på något sätt råare. Uff.
Men idag gick det bättre, och i morgon får vi hur mycket kväll som helst :o)
Vi har inga barn, men jag känner igen känslan av att skiljas ändå.
När hustrun går på morgonen och jag vet att vi kommer att ses vid brevlådan när hon kommer hem och jag går till jobbet. Så vi ses inte mer än att vi sover i samma säng. Inte så kul det heller. Och det är svårare att motivera saknaden och vikten av att träffa sin hustru om man jämför med dom som har barn
Och det har inget med barnfamiljer att göra. Det är såklart så att man ska umgås så mycket man kan med sina barn, men man får snea blickar om man säger. Nej, jag ska vara med min fru. Knäppt
Kantorn: Jag vet verkligen hur du menar. Innan jag var mamma var jag ju flickvän och fru i några år, och nog var det svårt med avsked även då! Men det var liksom aldrig lika fysiskt.
Något som allmänt sett är svårt och irriterande är ju hur folk utan bara förväntas ställa upp på att jobba underliga tider mm, bara för att man "inte har familj". Dumt. Alla har familj, oavsett om man är förälder eller ej.
Skicka en kommentar