2008-06-07

ömma punkter...

En vän ifrågasätter sättet vi firar gudstjänst på. Från en liberal, högkyrklig och väldigt luthersk vinkel. Irriterande, eftersom jag skulle placera mig själv där också.
Han frågar varför diakonerna inte läser evangeliet. Han undrar varför vi har två präster i varje gudstjänst (tycker att det minskar lekfolkets betydelse). Han funderar över varför inte mässhaken är på hela gudstjänsten, och varför vi inte har procession varje söndag. Han lyfter på ögonbrynen när han hör att vi inte firar mässa varje huvudgudstjänst.

Och visst, en del av hans frågor kommer ur en annan liturgisk kontext, en annan kyrka, och en del ur det faktum att han dessutom har specialiserat sig på liturgi. Men ändå, lite kliar frågorna, eftersom jag kan hålla med om det mesta han säger. Jag argumenterar emot en del, men i slutändan blir det väldigt mycket känsla det handlar om.

Vi har två präster i varje gudstjänst inte för att det är nödvändigt, eller teologiskt särskilt motiverat, utan för att det är snyggt, och för att vi gillar det. Helt enkelt. Och där får jag till slut in en poäng, eftersom detta inte för oss innebär färre lekmän. Altaret är stort. Vi får plats.

Men processionerna, och mässan, och diakonernas del (fast evangeliet vill jag ha)... Jag får nöja mig med att konstatera att allt handlar om utveckling, och att vi strävar efter att göra gudstjänsten ännu mer till den fest och försmak av himlen som den ska vara. Det kommer. Sakristanerna och ministranterna är på väg, och det snart. Men än så länge är det en liten öm punkt, fast väldigt kul att diskutera.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Att vara två präster är praktiskt vid nattvard. Utdelandet är en del av prästens uppdrag som sakramentsförvaltare och kyrkvärdar vid distrubutionen en nödlösning jag personligen ogillar men kan leva med.
Prästen bör läsa det evangelium han/hon sedan ska predika över. Att låta dikaonen göra det blir bara att evangelielösningen blir ett moment mera lösryckt från predikan.
Däremot tycker jag att det kan vara en god ordning att diakonen ber förbönen (själv eller med någon lekman). Jag som präst tycker att förbönen är ett klart underskattat moment och något som prästen med fördel låter någon annan han/hon själv göra.
Ska det vara mässa - vilket jag vill ha varje söndag - bör det givetvis vara högmässa och absolut inte söndagsmässa eller någon hemsnickrad variant.
Processioner är givetvis också trevligt, bara det blir lite fart i dem och och inte bara ett sakta framskridande under mollstämt orgelspel.

åsa katarina sa...

Har ni inte läst Sven-Erik Brodds lilla bok "Diakonen i mässan" så gör det. Det tar inte många timmar.Då får ni en djupare förståelse för liturgins symbolik. Själva vitsen, alltså, bakom att släppa taget om evangelieläsningen, t.ex.

Z sa...

Hmmm....aningen off topic kanske, men jag frågar mina läsare från SvK om hur man bäst visar respekt som icke-SvK-are
:)