Ikväll har jag bjudit in hela ungdomsgruppen hem till mig för farvälfika. På sätt och vis hoppas jag att det kommer få, det är inte stort hemma, och naturligtvis hoppas jag samtidigt att alla jag kommer sakna kommer. Omöjlig ekvation, antar att jag får vara nöjd i vilket fall som helst.
Det är lustigt hur små saker påverkar en. När jag gick i gymnasiet blev vi i klassen vid två tillfällen hembjudna till lärare, dels på julstök hos vår engelskalärare, och dels till vår samhällslärare (och klassföreståndare) på mysig chili-middag när vi hade varit i Lund och besökt universitetet.
När jag tänker tillbaka är just dessa två händelser viktiga. De visade att just dessa lärare brydde sig tillräckligt mycket för att våga öppna sitt hem för trettio tonåringar, tyckte om oss och vågade vara personliga nog att visa sin skivsamling.
Och antagligen är detta en av de mest bidragande orsakerna till att jag gärna öppnar mitt hem för ledarsamlingar, fikor mm. Mi casa es su casa. "Mina" ungdomar är en viktig del av mitt liv, och för mig är det viktigt att de också får känna det. Kan jag ge lite tillbaka genom att bry mig, öppna mig, är det naturligt att de också får slita på min soffa då och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar