En av de mer fascinerande sakerna med människan är hennes komplexitet, och just i det här fallet, vår förmåga att bortse från det vi vet.
Ta mig till exempel.
Jag vet att det här med att raka benen är onödigt, emellanåt rent av korkat, ändå känner jag mig finare med släta ben än lurviga. Jag vet också att godis inte är bra för mig, ändå äter jag det. Jag vet mycket väl att hela min uppfattning om vad som är vackert och "kvinnligt" är formad av generationers normuppehållande, och ändå finner jag mig själv uppskatta just sånt som reklamen och affärerna vill att jag ska uppskatta.
För även om jag vet saker, hindrar det inte mig från att känna det motsatta.
Upplysning begränsas alltid av känsla, emellanåt med goda konsekvenser (religionen dog inte ut efter franska revolutionen...) och ganska ofta med dåliga ("hon uppför sig som en karl").
Det är först när våra känslomässiga normer och föreställningar om hur det "ska vara" utmanas, som vi har möjlighet att själva forma våra liv. Om ens någonsin...
3 kommentarer:
hej hej maria! hittade till din trevliga blog från spelarkitektur.
jag tänker så här: begränsas inte känsla av upplysning också? och dessutom: producerar inte upplysning känsla? heterosexualiteten, alla samhällsvänliga känslors stormogul, är ju liksom modernitetens favoritbarn. hela alltet, samhället och språket, är både strukturerat omkring den och skapare av den samtidigt. Och i mindre skala är det liksom likadant med alla identifikationskategorier: syntare, pingstkyrkliga, veganer, öisare. de funkar alla genom att utesluta och begränsa, samtidigt som deras existenser i sig är produktiva av ny känsla.
fast för att det skall kunna fungera, det jag tänker, så kan man förstås inte hålla på och dela på vad som är sanning och vad som inte är det. det är ju bara en massa språk alltihop, som ger sig in i allting annat och ändrar om det. och dessutom så vet jag inte om det verkligen var "jag" som tänkte det. jag bara liksom märkte att det tänkte sig själv då jag läste ditt inlägg, och då trodde jag det var "jag" som tänkte det. men det jaget är i sig en produktion av det västerländska upplysningsprojektet! det är ju det som har bestämt att tanken skall ha en upphovsperson, osv.
hmm, jag vet inte vad som skall bli sagt med allt det här, förmodligen bara "tack för din blogg, för inlägget och för att det fick något att hända som nog inte skulle hänt utan det (dvs en skojig tanke bli tänkt)!". Kanske också något am att det måste finnas andra sätt att tänka på sånt där som att gilla släta ben (jag gör det också) utan att behöva ta till dialektik ("begränsningar" och sånt), t.ex. då att både gillandet av släta ben och åsikten att detta är moraliskt fel är produktioner av samma projekt, det som kan kallas upplysningen eller oss själva eller The Man eller nåt. Hej hej!
märker nu att jag tänkte liksom lite fel nyss, eller åtminstone skrev lite fel. det var ju nu inte bara det att jag gillar sådär släta ben utan jag tänker ju också att man egentligen inte skall det utan man borde ju vara sådär fördömt frimodig som proggarna var på 70-talet som bara vältrade sig i skägg, svett och annat slafs och snask från den mänskliga kroppen. men det kommer ju inte på fråga. fyrtiotalisterna har förstört allt sådant.
jag får nu för mig det att det liksom bevisar något, allt det här. typ såhär: proggarna hade ju "rätt" i det att det är tråkigt att hålla på och tukta sig, sin kroppsbehåring osv. men deras naturlighetsideologi har liksom bara skapat avsmak för just sådant hos kommande generationer. uppenbarligen var det inte helt "rätt" utan innehöll i sig något som man kan förtrycka sig med (dvs avsmak för kroppsutsändringar - det fanns innan, hoppade liksom över en särdeles frimodig generation och finns nu återigen, fast liksom ännu starkare).
typ såhär blir det: begär och åsikt står inte mot varandra, de är istället produkter av samma meningssystem. äsch, jag har nog skrivit för mycket, det här skulle nog blivit en docentavhandling istället för en kommentar, det blir liksom integritetsbnbrott av det. förlåt! förlåt att jag breder ut mig på din sida. tur att du är präst, då tänker jag att du har närmare till förlåtelse. tur.
*hahahaha* Oj, Jakob, om du pratar som du skriver blir jag imponerad, eller rättare sagt, för första gången har jag verkligen råkat på en människa som skriver som han pratar...
Nåja, naturligtvis har du rätt i en hel del av det du skriver. Det är bara så trist att då begär och känsla, om de verligen är produkter av samma system (eller The Man, naturligtvis aldrig The Woman...) uppenbarligen inte tajmar varandra. En av dem släpar efter, men vilken av dem det är vet jag inte.
Eller så är det så att även de släta benen är en del i tidens ständiga pendelrörelse, och oavsett vad vi tycker om fenomenet, kommer det gå in och ur mode hela tiden.
I vilket fall som helst, be inte om ursäkt för att du skriver! Det är bara kul!
Skicka en kommentar