I kväll är det budgetsamråd med arbetsutskottet.
Viktigt.
Förutsättningarna för nästa års skolkyrkoarbete ska ges, och påbudet som gått ut är 10% minskning. För oss innebär det antingen en slopad vandring eller en slopad konferens för skolkyrkoarbetslaget.
Jag tänker inte gå med på det!
Skippa en vandring, och skolkyrkoarbetet och relationen till skolorna kommer bli allvarligt lidande. Ställ in konferensen, och det finns ingen möjlighet längre för vårt ekumeniska arbetslag att mötas och vara kreativa, då finns endast de snabba, och generellt sett oprioriterade, avstämningsmötena kvar.
På med de vässade armbågarna. Vissa fördelar med att flytta finns det ju, jag kan vara något mer obekväm nu...
Uppdatering: Jag gick in och ägde det där mötet. Med de tunga argumenten:
1. Skolkyrkoarbetet är den enda tydliga missionsinsatsen vår församling gör, och när mission faktiskt är en av församlingens fyra uppgifter enligt kyrkoordningen, bör det vara prioriterat, och
2. Skolkyrkoarbetet är den enda verksamheten i församlingen där vi når 100% av målgruppen, dvs alla tvåor, fyror och sexor i skolorna i församlingen, vilket bäddar för en, för Stockholm, rätt schysst konfirmandstatistik. Alltså, värt att prioritera.
Gubbarna (och enstaka gummor) tittade ner i sina papper, frågade lite om de olika posterna, och konstaterade sen att vi väl låter budgeten vara oförändrad. Hurra!
3 kommentarer:
synd att du måste flytta bara för att våga säga vad du tycker... jag vet dock att det i många fall är känsligt att göra detta. allt för många trampade tår blir en belastning, men vår kyrka förtjänar en öppen diskussion där bäst argument vinner. har för övrigt som en av de där gubbarna suttit och diskuterat budgetmodell i min samfällighet hela kvällen...
Klas: Fast så är det inte, inte helt och håller iaf. Jag har nog varit rätt så uppriktig hittills också, men precis som du säger är inte inte konstruktivt att trampa på för många tår. Så, för att fortsätta metaforen, jag kanske trampade på några tår igår kväll, men jag gjorde det så lätt jag kunde ;o)
jättebra! jag tror också vi har fått känsel i fötterna av någon anledning... kanske som en prövning i att ibland ta emot och ibland ryta ifrån.
Skicka en kommentar