En av många riktigt sköna saker med Emil i Lönneberga är skildringen av hans föräldrar, Alma och Anton. De är liksom riktiga föräldrar, som emellanåt är arga, emellanåt trötta, men alltid kärleksfulla. En av favoritscenerna är när Emil och Anton hoppar i kapp.
Och för övrigt är det roligt att det är Anton som är den religiöse, medan Almas förhållande till religionen som mest kan beskrivas som svalt. Oftast hör man ju att religion går på kvinnosidan (så är det definitivt i min släkt), men inte så hos Svenssons i Katthult.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar