Åt glass i ett regnigt Malmö. Maken tog skumma smaken vallmo, jag höll mig till säkra kortet choklad och dottern ville ha "manilj". Nå, hon fick en strut med vackert ljusgul och lätt svartprickig glass med garanterat äkta vanilj. Som vanligt åt hon med stor entusiasm ungefär en halv glass, sedan donerades den storsint till föräldrarna.
Fast jag gillar ju inte vanilj.
Eller rättare sagt, jag gillar inte gräddglass med äkta vanilj. Av någon bisarr anledning tycker jag att vaniljglassarna var godare förr, när de gjordes på mjölk med vanillin. Vaniljpucko - mums. Magnum - nja.
Fast jag verkar vara rätt ensam om den åsikten, dessvärre. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar