vänskap

Hade vänner på besök idag. Vänner från förr, vi träffades i gymnasiet, och har hållit god kontakt sedan dess.
Det är lustigt, det här med vänskap. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att det är så olika från vänskap till vänskap. Samma människa, i det här fallet jag, kan ha massor med olika sorts vänner, och det ligger ingen värdering i det.

En del vänner har alltid funnits där och kommer alltid finnas där. De är liksom hedersvänner, för trots att man kanske inte har så himla mycket gemensamt längre har de alltid en stor plats i hjärtat.

Och så finns det så klart "kollegavänner", sådana som kanske jobbar på samma arbetsplats, eller i alla fall med samma slags jobb. De där som vet allt om ens jobbsits, de som är bra bollplank och ofta har en hel del lika intressen som en själv.

Och så har vi "familjevännerna", de som har seglat upp som nära vänner för att man delar en stor del av vardagens utmaningar, glädjeämnen och bekymmer utifrån att ha barn och leva i relation.

Och så finns det massor av andra; gemensam-hobby-vänner, vi-har-inget-gemensamt-men-älskar-att-vara-med-varandra-vänner, kompisars kompisar som blir närmre vänner än mellanledet, prata-av-sig-kompisen osv. osv.
Många vänner är så att säga vilande, man hörs i stort sett aldrig, men när man springer på varandra på stan är det som om det var igår man sågs.

Tänk vad rikt mitt liv är ändå!

(om bara örat kunde krya på sig, lilltjejen sluta hosta, och maken och jag få något av alla de jobb vi sökt så... fast det är klart, liljorna på marken oroar sig inte, så jag ska göra mitt bästa för att ha tillförsikt)