I morgon är det uruppförande av en mässa med nyskriven liturgisk musik i "min" kyrka. En av våra begåvade vikarierande kantorer har skrivit den som ett arbete på musikhögskolan, tillsammans med en kurskompis.
Och präst vid denna tillställning är då alltså jag.
Vanligtvis har jag rätt gott självförtroende vad gäller musik och sång, men just nu känns det en aning darrigt, inte minst för att de två slynglarna till musiker naturligtvis har fått med mässan i programmet för Malmö musikhögskolas jubileumsvecka. Alltså potentiellt en massa musiker i församlingen. Och jag har bara sjungit igenom partierna en gång.
Men ok, vi kommer hinna öva en hel del i morgon, och så himla svåra var de inte.
Men ändå (sade hon med darrande stämma)...
5 kommentarer:
Den bästa publik man kan ha är ett musikergäng. Skulle nått hända, man kommer av sig eller kanske får en tupp i halsen så är en musikerpublik mycket förstående.
Vi musiker har alla kommit av oss, gjort fel eller kraxat som skator. Därför är vi en mycket förstående skara åhörare. Lycka till!
Tack! Och du har naturligtvis rätt (fast som präst utgår man ju liksom från att alla musiker ska vara ondskefulla socialt inkompetenta perfektionister med Bach-komplex... ;o)
Du har inte träffat mig märker jag..... :-)
Jag har skrivit jobbansökan nu på kvällen och frågade en vän på Msn:
Vem är jag?
Hon svarade:
Du är inte som andra....på ett bra sätt.
Inte illa, bättre omdöme är det ju svårt att få!
Och ok, kantorer brukar väl vara ok (är det inte härligt hur man liksom kan flytta sina fördomar?!), och uppenbarligen är du riktigt ok ;o)
Men skämt åsido brukar jag komma rätt bra överens med musikerna jag jobbar med, det är ju trots allt de/ni som är den musikaliska expertisen. Så länge jag kan hävda vetorätt av pastorala hänsyn så...
Lycka till med jobbsöket, förresten!
Hoppas det gick bra!
Skicka en kommentar