En vän frågade, efter att ha önskat glad påsk och allt det där, "Men varför måste det vara så våldsamt och blodigt? Varför är vår religion så besatt av våld?" och det är naturligtvis en jättebra fråga, långt större än något svar jag kan ge här. Men här kan jag berätta varför just det våldsamma i Bibeln i allmänhet, och i Jesu död i synnerhet, är så viktigt för mig.
Bibeln är ingen lagbok för mig, inte heller är den Guds ord ner på komma och punkt-nivå. Den är, om jag ska försöka uttrycka det enkelt, berättelsen om människans relation till Gud, berättad (åtminstone i GT) ur ett folks perspektiv. Den skyggar inte för något elände, och blundar inte för att vi människor är våldsamma av oss. Utan våldet skulle inte Bibeln teckna en sann bild av vad det är att vara människa och försöka leta sig fram till ett gott och rätt liv. Och mitt i allt eländet (och glädjen, och maten, tempelbyggandet och profeterandet) skiner budskapet om Guds aldrig sinande kärlek till människan igenom. Ja, enligt Bibeln får Gud spel då och då och gör saker som vi aldrig skulle förknippa med kärlek, det är sant. För mig visar det bara att människorna aldrig förmått ta riktigt ansvar för sina handlingar, utan så fort något vidrigt har hänt, såväl av naturliga som onaturliga orsaker, har vi varit snabba att skylla på Gud, eller på någon annan människa, och i så fall straffar Gud kollektivt. Nej, det fungerar inte så, tänker jag, men de bibelstyckena är lika viktiga som de vackra, eftersom de berättar en massa om just människor och hur vår bild av varandra formar vår bild av Gud.
Är Bibeln Guds ord då? Går det ens att tro det om man resonerar som jag? Oh ja! Bibeln är sann, och den är synnerligen inspirerad av Gud. Inte bokstavligen nedskriven, då hade den inte skiftat så i stil och, om vi ska vara ärliga, i sin bild av Gud själv. Men nog har Gud haft ett finger med i spelet, det tror jag definitivt.
Men Jesu död då? Jo, så här tänker jag: På grund av Jesus död i förnedring och smärta har vi en Gud som vet, helt och fullt, vad det är att vara människa. Det finns ingenting som är under Guds värdighet; ingen förnedring, ingen ensamhet, ingen förtvivlan. Allt har Gud själv känt, och därför är just korsdöden så viktig för mig. Därför är också hånet och spottet viktigt. Men var de nödvändiga för frälsningen? Jag vet inte. Nog är det magstarkt att tänka sig att det enda Gud kunde gjort för att rädda oss människor från evig död var att offra sin ende son, och det på det mest förfärliga sätt. Men i det här fallet får jag göra som Luther - lyfta på hatten och gå förbi. Jag förstår inte, men jag är oändligt tacksam.
6 kommentarer:
amen to that!
Ja, man behöver inte förstå men vara tacksam för att även i de mest förnedrande tider i livet finns det en som har gått där före oss. Syrrans grabb sa apropå blodet på Jesuspåkorset: Va! Spiiikar! Finns det inte TEEEJP!
Hånet, bespottandet, piskrappen, lidandet symboliserar våra synder, fel och olydnad, dem han dog för. Att dö för en hel världs alla synder och sjukdomar innebär en hel del lidande. Jag tror inte bibelns ord täcker ens en bråkdel av det lidande Jesus verkligen fick utstå. Och för varje fel vi begår inför Gud idag innebär det ytterligare ett piskrapp på Jesu rygg.
Ingen påsk utan blod - det var ju liksom så det var!
Fast jag tycker illa om tendensen att frossa i långfredagen och sedan liksom glömma påskdagens triumf, typ som i Passion of the Christ när uppståndelsen reduceras till en mumie som pyser ihop likt en luftmadrass innan filmen är slut.
Jag brukar tänka på att bandet mellan Gud och Jesus är starkare än vanliga föräldra-barn-band; Gud offrar inte någon annan utan sig själv. På det viset blir korset inte "kosmisk barnmisshandel" som någon tvivelaktig teolog skrev, utan självuppoffring i sin bästa form.
Bra poäng, Miriam! Visst är det så, det handlar om en självuppoffring.
Och för övrigt tillhörde ju jag de, som faktiskt tyckte om The Passion, just för att den uppoffringen blev så tydlig... Men visst kunde gott uppståndelsen betonats mer (trots titeln).
Om den sanna påsken ska firas måste lammets blod strykas över dörrposten så att dödens ängel kan gå förbi. Jesus var det lammet. Gud hade dömt sitt folk men tagit på sig straffet för att rädda oss från vår egen otillräcklighet. Döden på korset var oundviklig tillika det ENDA sättet att förlösa människan. Och i uppståndelsen, den första dagen i den NYA veckan, i den NYA skapelsen tänds ett ljus som hela jordens folk kan se och som Hans nya folk ska bli för andra.
Skicka en kommentar