Det här med att vara trött alltså... Jag har varit ledig en halv dag sedan långfredagen (vilken ju för övrigt också spenderades i kyrkan), och det känns. Jag är sliten, helt enkelt, och idag var det nära katastrof.
Jag misstänker att ni redan anar vart detta är på väg. Ja, just det. Sommartid. Vanligtvis klurigt som attan, idag rent ondskefullt. Tack Gud för Bolibompa, där det konstaterades just att det var sommartid klockan halv nio, och då blev det kaos här hemma. I en vansinnig felräkningspanik trodde jag att klockan alltså skulle vara halv elva, och blev rent av lite sur på mina kollegor som inte ringt och undrat var jag var när de samlades klockan halv elva inför gudstjänst, och jag, predikanten, var inte där. Men tack och lov fanns det ju ingen anledning att vara ilsk, då klockan var halv tio, och jag helt enkelt kunde sätta mig på cykeln och trampa iväg, bara lite senare än vad jag skulle ha föredragit.
Men adrenalinet pumpade fortfarande, och det var säkert snarare änglavakt eller tur som gjorde att jag faktiskt kom fram välbehållen fram, än någon form av skicklighet. Men å andra sidan fick jag användning för all energin senare, eftersom tröttheten efter redan omnämnda arbetsintensitet kombinerad med sol och en alldeles för kort natt (predikoångest) gjorde prästen mycket sömnig under kyrkkaffet...
2 kommentarer:
felräkning i panik. inte roligt. och dessutpm spöar jag dig i scrabble!
precis. det visar ju bara hur ond du är!
Skicka en kommentar