2008-03-11

recept, eller en kväll med en fyra-och-ett-halvt-åring

Dottern ville baka igår. Mamman var inte hemma, och pappan tyckte att det var för sent (klockan var tjugo i sex). Men dottern insisterade, hon ville hitta på receptet själv, sade hon.
Pappan försökte förklara att ett recept minsann inte var något man bara hittade på, utan att man behövde tänka mycket innan. Dottern hävdade då med bestämdhet att hon minsann hade tänkt länge på det, och att de kunde hjälpas åt att skriva ner det. Allt mer trängd nekade pappan fortfarande. Då försäkrade dottern honom om att hon till och med kunde skriva ner siffrorna.
I det läget hade mamman gett upp skrattandes, men den trötte, och mycket mer principfaste, pappan höll fast vid att det var för sent.
Dottern blev arg och förklarade att hon då minsann tänkte gå och lägga sig, så det så, och pappan sade "Visst, gör du det".

Fem minuter senare var det matdags och en något mulen dotter kom ut från sitt rum. Freden återställd, slaget vunnet av föräldern. Får se om det blir nya drabbningar i kväll...

5 kommentarer:

Ms Garbo sa...

ajaaa... *s*

Jag brukar baka muffins med Elias, 1 ägg, 1 dl socker, 1½ dl vetemjöl, bakpulver (måste man mäta det menar du? Inte en hel tesked dårå...) och en "skvätt" flytande margarin, och kanske, om det känns "för tjockt" lite mjölk eller så.
Och så de där hallonen eller äppelbitarna eller chokladbitarna eller kakaon eller vad man nu vill smaksätta med. Bra sak, lagom litet projekt för en kort människa!

Eliza sa...

naeew va gullit :) bra blogg för övrigt!!!

http://elizaovertherainbow.wordpress.com

Maria sa...

ms garbo: mm, ska vidarebefordra det till maken (som är lätt skräckslagen för att baka något med bakpulver öht efter att ha råkat ta en deciliter av det istället för en tesked en gång...blev inte så gott...eller nyttigt).

eliza: tack!

Z sa...

Var hon alltså mulen när hon kom ut i köket till matdags igen? Låter gulligt. T o m när de är småpurkna kan de vara söta.

Maria sa...

z: *ler* jo, ibland är de söta även som sura, och rätt ofta är de (ofrivilligt) komiska när de är arga eller purkna. Att skratta då är dock ungefär lika uppskattat som när man skrattar åt en klumpig katt, dvs inte det minsta...