Kanske inte söndagsmys-filmen...
Det har tagit emot ett bra tag att se den. Vi har liksom inte haft ork. Men igår, när det stod mellan den och Finding Neverland, ryckte vi oss i kragen och satte oss ner, och oj...
Maken till vacker, och eländig, och fruktansvärd, och ändå, på något sätt, hoppingivande film får man ju leta efter. Ralph Fiennes är fantastisk som tillknäppt engelsk diplomat, och Rachel Weisz som hans engagerande vildhjärna till hustru också lysande. Och Afrika, i detta fallet Kenya och lite Sudan, är vackert så det gör ont, och trasigt. Läkemedelsföretagen är ondskefulla, eller i bästa fall enbart vinstsökande, och världen är tyst.
Och ändå. Långsamt rör det sig framåt. Långsamt öppnas våra ögon. Klimatet är på dagordningen, fattigdomen diskuteras. Bill Gates håller på att på egen hand utrota malaria i södra Afrika. Långsamt, långsamt. Men inte snabbt nog.
Fäll en tår för de afrikanska barnen. Ge en slant. Åk dit och se. Vägra spara i fonder som investerar i vapen eller oetiska företag. Om inte vi förändrar, vem ska göra det? Om inte vi, som har rösterna och världens öron, talar, vem ska göra det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar