Det finns begravningsentreprenörer och så finns det begravningsentreprenörer. Varenda präst kan berätta massor av historier om hemska dylika (liksom garanterat entreprenörerna om dåliga präster), medan det inte är helt vanligt med historier om roliga eller charmiga entreprenörer. Men idag jobbade jag med en sådan.
Redan första gången vi träffades, för en vecka sen, fick vi bra kontakt, och idag hade vi hur roligt som helst. Ja, lite morbidt är det väl, men i dödens närhet blomstrar humorn.
Solosångaren skulle sjunga Sång om frihet (tror jag den heter) av Teodorakis, och orgelkompet lät som ett positiv. Så jag, nämnde entreprenör och den likaledes trevlige vaktmästaren börjar naturligtvis prata om dresserade apor, sittandes på axeln, som det enda som saknas.
Nåväl. Begravningen sätter igång, det är stilla och sorgligt ända fram till sista solot, precis innan utgångsmusiken. Ompa, ompa, sätter orgeln igång, och jag inser att jag omöjligen kan eller får titta på begravningsentreprenören som sitter längst bak i kapellet. Jag sittar upp i taket, på de anhöriga, ut genom fönstret, bort mot orgeln, överallt utom just på honom. Tills precis i slutet. Han ler brett och oskyldigt, och klappar sig på axeln. Ridå.
Jag lyckades hålla ansiktet neutralt, men det tog verkligen all ansträngning i världen, och efteråt var det svårt att sluta fnissa. Och nu funderar jag på om, och i så fall hur, jag ska hämnas.
Ibland är det rätt kul att jobba, även med begravningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar